Saga mot Verklighet

Ett av lajvrörelsens mer påtagliga framsteg är förekomsten av hus som byggs upp för en lajv för att sedan tas ned igen. Här står förmodligen Trenne byar (1994) som normsättande, de var oss veterligen de första som tillsammans med deltagarna byggde upp två byar och ett kloster. Den gången var största delen av byggmaterialet masonit. Rent trä, till exempel stockbak. är inte dyrare, det är bara lite knepigare att få tag i och att sätta upp. Tyvärr återanvändes knappt någonting av scenografin från Trenne byar.

Idag ligger lajvhusnormen i en typ av övergångsskede, det verkar inte som om det är värt att lägga ned mer på ett nedmonterbart och transportabelt hus än Nyteghuset (se nedan). Nästa steg verkar vara att helt enkelt köpa ett område och bygga upp husen efter precis den standard man vill ha. Detta är gjort inom lajvföreningen Enhörningen i Västerås, som numera äger ett litet område med bland annat ett lajvvärdshus.

Det är dock inte bara att spika ihop ett hus och köra ut det till området för att lajvens deltagare och arrangörer ska bli nöjda. Det krävs en hel del arbete med patinering (slitning) och inboning för att det ska kännas som att det verkligen bor någon i huset. Tanken är ju att lajvarrangernanget bara blir en tittglugg in i den värld där lajven utspelar sig. Allt en människa behöver bör finnas i ett lajvhus och det som används mycket bör vara slitet. Som arrangör står man visserligen inte för att detta ska genomföras, men man bör ta med det i sina beräkningar av uppsättning för byggnationer.