Saga mot Verklighet

Vid allt oavlönat, ideellt arbete verkar det som att ju mindre ansvarsområde någon har desto mindre ansvar tar denne för sitt område. Sannolikheten att en heltidsanställd med ansvar för halva lajven helt försummar ett enda av sina ansvarsområden är mycket mindre än att någon med ansvar endast för ett område, låt oss säga markägarkontakt, helt struntar i det hon/han tagit på sig. När det händer i den månghövdade arrangörsgruppen att en kugge faller bort stannar ofta hela arbetet. De andra är ju beroende av att få veta om de kan få använda Långsjönområdet eller inte. Nu inträffar en av de mest tidsödande processerna man kan råka ut för: ansvarsomfördelning. Eftersom Pelle numer verkar strunta i det arbete han tog på sig måste Mia, Kalle och de andra, efter att säkerligen redan väntat och tjatat på Pelle i ett par veckors tid, ta beslutet att avlägsna Pelles ansvar och plats i arrangörsgruppen från honom. Sparka honom med andra ord. Sedan måste någon av de kvarvarande ta på sig Pelles uppgift, utöver de hon/han redan har. Denne person har förmodligen redan så pass många uppgifter som han/hon trodde sig klara när projektet inleddes, men är alldeles för ansvarskännande för att säga nej. Eftersom det blev Mia som tog på sig markägarkontakten måste hon först få allt material av Pelle som, kanske p g a skuldkänslor, är svår att få tag på den aktuella veckan. Sedan måste Mia sätta sig in i hur hon ska gå till väga i arbetet. Sammantaget kan vi addera ytterligare ett par veckor till förseningen. Mias skrivande på det andra utskicket blir dessutom lidande.

Försäkra er om att det inte existerar några öppna eller outtalade kompromisser angående avgörande delar av lajvens utformning inom er arrangörsgrupp när ni lägger fast planerna för arbetet. Detta kräver att alla mycket tydligt tänker igenom och formulerar sin vision av lajven inför varandra. Energin till att skapa en lajv kommer av den inre drivkraften att realisera sin vision. Om man känner att ens arbete inte längre leder mot denna vision försvinner lusten och man gör allt mindre. Anledningen till att Pelle inte gjorde det han skulle var med stor sannolikhet att han, omedvetet, kände sig missnöjd med det nyutkomna första utskicket. Pelles outtalade vision av en lajv vars centra skulle vara svartfolkens religiösa sammankomst istället för människornas värdshus fick där alldeles för mycket stå tillbaka inför Hans och Mias syn att hertigens besök i byn (och värdshuset) är det viktigaste.

Att inte längre känna att man arbetar på sin vision är inte den enda anledningen till att folk hoppar av arrangörsarbetet, men förmodligen den vanligaste om man söker lite djupare. Pelle kanske nämner att han inte hinner arrangera längre eftersom han tränar så mycket. Men varför tycker han plötsligt att innebandy är så mycket roligare än lajvarrangerande?

När någon i arrangörsgruppen slutar arbeta ser det nästan alltid likadant ut. De som hade små uppgifter lämnar sina och de som redan hade mänga får fler. Varför? Den viktigaste orsaken är nog just att visionerna går isär. De som arbetar mest har också lättast för att styra arbetet och kommer därför att realisera mest av sitt. Underhuggarna tröttnar och lägger ner jobbet.

Är den enda slutsatsen av detta att endast de små arrangörsgrupperna är möjliga? Nej, inte nödvändigtvis. Att ha medvetandegjort fenomenet med uppåtrörelsen av arbetet i de ideella ansvarspyramiderna kan hjälpa att förutsäga problemen. Genom att se till att vara samkörda och samstämmiga in i minsta detalj kan de förhoppningsvis förebyggas.