Saga mot Verklighet

Samarbetet i en större grupp underlättas av att man lägger upp en klar struktur så att alla vet var de har varandra och vet exakt vad som förväntas av var och en. Det är svårt att förespråka en arbetsstruktur framför en annan, det är så olika vad som passar olika personer. Därför tar vi istället upp tre exempel och några för- respektive nackdelar med dem. Alla tre är främst till för större arrangörsgrupper. Det är då som arbetsstrukturfrågan blir extra viktig.

1. Den hierarkiska modellen. Detta är den typiska företagsvarianten. Beslut tas i toppen av en pyramid, arbetet delegeras nedåt. En fördel med denna struktur är att den är effektiv i och med att samordningsfaktorn minskar. Bara en eller ett par i toppen måste vara helt insatta - de bestämmer ju allt. Den stora nackdelen är att det inte är speciellt kul att vara längre ner på skalan och endast verkställa. Om man dessutom arbetar ideellt så vill man nog ha lite inflytande också.
2. Alla i arrangörsgruppen har sitt/sina ansvarsområden. Alla viktiga beslut fattas gemensamt av alla, som alla har insikt i det övergripande arbetet. Fördelen med denna struktur är att den är demokratisk och tar till vara inspiration och kreativitet från alla. Nackdelen är att samordningsarbetet blir mycket omfattande. Är man tillräckligt många kan det bli så krävande att det kväver all den kreativitet man ville ta vara på.
3. Undergruppsmodellen. Denna modell är något av en kombination av de ovanstående. Arrangörsarbetet fördelas mellan ett antal autonoma grupper som var och en har hand om något bredare ansvarsområde, t ex ekonomi, fiktionärt författande eller scenografi/ rekvisita. Inom sitt ansvarsområde kan undergruppen själv fatta alla beslut. Varje grupp leds av någon slags ordförande. Alla ordförande från de olika undergrupperna bildar en samordningsgrupp som koordinerar arbetet. Ett exempel där denna modell använts är arrangerandet av Knutpunkt '98.