Saga mot Verklighet

Områdesrekognoseringen bör inledas senast omkring ett år innan evenemangets start, lite beroende på hur höga krav man har på området eller hur mycket lajvens berättelse kräver av det. Ett tips är att man inte i förväg skriver ett scenario som kräver för mycket av området. Inför t ex Trenne byar gjordes misstaget att i första utskicket skriva in att alla bosättningar på lajven låg vid en och samma havsvik. Detta decimerade antalet användbara områden till ett fåtal eftersom så stora sjöar som dessutom är lämpliga som lajvområden är mycket ovanliga.

Det kan också vara bra att tänka på att ett område som passar scenariot ofta utsätts för mindre slitage än ett område som inte gör det. Risken är att man kan bli tvungen att trampa upp stigar eller röja skog för att kunna använda ett område som inte är särskilt bra.

När man ska börja leta område bör man ha en grunduppfattning om hur lajven kommer att se ut, hur många deltagare som ska vara med och hur centraliserat upplägget är. Detta för att man ska kunna konstruera en lista med de grundkrav som måste uppfyllas för att området ska gå att använda. Till exempel att man behöver ett område med minst tre stora öppna platser, så att alla läger kan ligga någonstans, att det finns tillgång till drickbart vatten, om man inte vill köra ut det själv innan lajven, och som har dessa platser förbundna med stigar eller vägar. Generellt sett kan man säga att det brukar vara svårt att finna områden med bra vatten i närheten av jordbruksmarker eftersom gödningen förstör vattnet. Det är också svårt att finna områden som inte besöks av mycket människor men som ändå har upptrampade stigar. Vill man vara helt ifred från den omkringliggande befolkningen måste man nog placera sig på skogsbrukarmarker långt från närmsta hus. Givetvis kan man, om man har markägarens tillstånd, bearbeta området så att det passar lajven. Man kan slitsa vägar genom området, röja vägar och trampa upp stigar, men allt detta är mycket mer arbete än man oftast kan föreställa sig. Under Orodons Ord (1991) snitslades en stig som inte fanns för att deltagarna skulle komma till en annan del av området utan att behöva stöta på tristheter, som t ex kalhyggen. Detta krävde ett stort arbete från arrangörerna, något som dock lönade sig genom att de allra flesta spelarna följde stigens sträckning och därigenom fick intrycket att området var långt bättre än det egentligen var.