Saga mot Verklighet

Under vårt sökande efter ett lämpligt område till Nyteg gick vi tillväga på två olika sätt i våra förfrågningar till markägarna. Inför den första rekningen på sommaren 1996 tog vi fram lämpliga rekningsobjekt enligt ovan, inhandlade kartor och begav oss ut i terrängen för inspektion. Under denna rekningstur fann vi tre användbara områden. För att få reda på ägaren till dem stannade vi vid det hus som låg närmast området och frågade. Det är oftast den bästa och enklaste metoden för att ta reda på vem som äger ett område, något som annars kan vara krångligt. Direkt vi kommit hem igen skrev vi en förfrågan till dessa markägare. Relativt snart hade vi även fått nej på alla tre breven.

Den andra metoden vi använde oss av för att finna ett område går ut på att ta kontakt med stora skogsförvaltare, till exempel AssiDomän eller Stora Skog, visa upp projektplanen och helt enkelt fråga om man kan använda någon av deras marker. På ungefär detta sätt fick vi vårt område, vi tog kontakt med AssiDomäns informationsansvarige i Hedemora skogsförvaltning som efter att ha satt sig in i projektet (och blivit positiv till det) skötte kontakterna med skogvaktare inom AssiDomän. Vi fick ja på en hel del områden som vid rekningen visade sig vara för dåliga för att använda. Vi hittade dock andra områden som ägdes av AssiDomän och ställde en ny förfrågan om ett av dessa. En förfrågan som senare gick igenom.

Om vi i backspegeln jämför dessa båda metoder måste vi konstatera att den första är betydligt ineffektivare än den senare. Att åka och titta på områden som man redan har fått klartecken på att använda sparar mycket arbete och pengar.