/Anders
Statistik: Postat av Taffy — 23 mars 2007, 14:17
]]>
Xedric - Det var på förslag faktiskt, men många menade att det fanns en poäng att var inte vara bunden till någon större organisation. "Been there done that" (Sveriges första Arma förening)
Jag vill även ta tillfället i akt och rekommedera följande manual:
IN SERVICE OF THE DUKE:
The 15th century fighting treatise of Paulus Kal
http://www.revival.us/index.asp?PageAct ... D=289&HS=1
Rätt dyr men helt otroligt vackert inbunden, en riktig skatt.
/Todd
Statistik: Postat av Todd — 23 mars 2007, 10:00
]]>
]]>
Samma sak gäller för min egen del att träningen som helhet har flera aspekter som går hand i hand. Jag kan inte bara stå och singeldrilla med stålsvärd, det gör mig inte till en bra fäktare. Det är viktigt, men inte allt. Och så klart är sparring en viktig del. Och jag ser mig som en seriös manualfäktare. Min fäktning kommer ur tidigare mästares nedtecknade kunskaper. Jag hittar inte på ngt. Jag studerar och tolkar, och den tolkning jag använder måste ju fungera i praktiken. Annars har jag tolkat fel.
Jag förstår inte riktigt vad du menar Todd med att "det är kul att det både finns strikta manual fäktare och sådana som vi som fokuserar på det praktiska". Vad är strikta manualfäktare? Jag trodde alla gjorde både och, studerade manualer och försökte få det fungera i praktiken. Nu känner inte jag alla föreningar så jag e kanske naiv och tror att alla är lika bra som vi är i vår förening [;)]
Om ni byter namn så ofta, varför inte byta till Stockholms Historiska Fäktskola? Det låter så likt många andra... *hint hint* [:p]
Statistik: Postat av Xedric — 22 mars 2007, 22:22
]]>
Martin - Fina filmer! Snygga uniformer[;)]
Anders - håller med i dina uttalanden i vanlig ordning.
Förövrigt är ju det här med sparrning ett känsligt kapitel för vissa. Det har ju med vilken inrikting och filosofi som man har i träningen. Antingen tränar man för att exakt återskapa en teknik från en manual, eller så ser man manualen som rådgivande och anpassar tekniken efter egna förutsättningar och smak.
För egen del gäller det sistnämnda inom Medeltidastridskonst men det förstnämnda vad gäller 17-18tals sabel. (Det har främst att göra med manualernas uppbyggnad, de medeltida har för många inkonsekventa variabler)
Vi fokuserar därmed på teknik 40% och sparring 60%, där vi då prövar praktiskt vad vi teoretikst lärt. Sparringen är för mig det enda som kan avgöra om en teknik fungerar för mig personligen eller ej. Jag har även svårt att förstå folk som är av annan åsikt. Men jag respekterar att smaken är olika.
Däremot så anser jag inte att träsvärd/shinai sparringen replikerar riktig stålvapenstrid (vass egg) särskilt bra. Men det är ju det närmsta man kan komma utan att förlora armar o ben. Sedan har vi ju den eviga sparringvapensfrågan,,,?
Tycker även att det är kul att det både finns strikta manual fäktare och sådana som vi som fokuserar på det praktiska. Så länge man har kul och respekterar varandras inrikting så lär man sig alltid ngt nytt.
Vi får väl återkomma med en film snart. [8D]
/Todd
Ps. De flesta av er vet ju sedan länge vilka vi är men, vi heter numera SHF, det har ju varit tradition för oss att byta namn lite då o då [:D] men nu trycks t-shirts så då blir det svårt att byta namn i framtiden. Vår hemsida heter Vildsvinet logiskt nog www.vildsvinet.se
Fan site:
http://www.nada.kth.se/~jsh/hobby/vi.html
Fäkta lugnt
Todd
Statistik: Postat av Todd — 22 mars 2007, 13:26
]]>
Sen håller jag med dig Gilles om att teknikerna kan bli lidande av sparring eller träning med allt annat än stål (egentligen borde vi kanske alltid öva med skarpa vapen, de beter sig tydligen ganska annorlunda från slöade i binden). shinaisparring speciellt ger mig en del olater, och det kan vara svårt att behålla fokus i sin träning och medvetet välja bort saker som kanske fungerar i shinaisparring men som inte har så ycket med vapenkonsten i sig att göra.
Detta är dock en risk jag gärna tar, då jag som sagt tycker att sparring är en nödvändig del i min träning (För övrigt är det ju helt historisk korrekt att sparras, hålla turneringar etc, och inte alltid med skarpa stålvapen, man tävlade ju t.ex tydligen med vapen av valben någon gång, kommer inte ihåg vart jag såg det dock).
Shinaisparring har också en fördel i att den går att utföra med ganska stor säkerhet. Det kan finnas ett större riskmoment i att sparras med folk man inte känner/har tränat med om man använder stål, och i en turnering liknande den Anders vann, med deltagare från hela världen så är shinaisparring ett väligt bra alternativ. Ett annat plus, som också har med säkerheten att göra, är att man kan introducera den till nya utövare som kanske inte känner sig bekväma med stål än.
Båda dessa två skäl gör sig bra bredvid poängen du gör Gilles, att vi är få som håller på med detta , då de kan hjälpa till att sprida HEMA till de förtappade övriga som ännu inte sett ljuset.
MVH/bla bla bla blaxel
Edit: håller med alla om det fantastiska med video, mer sådant!
Statistik: Postat av Axel Pettersson — 20 mars 2007, 16:57
]]>
På samma vis som många Österländska kamparter har vuxit ifrån sitt ursprungliga "intent" och blivit stiliserade kan vår konst göra med för mycket teknik, ett österländskt exempel är Iaido. Å andra sidan kan det bli en sportifiering om man kör enbart träning för att "vinna" i sparring! Här är det österländska exemplet Kendo!
Blandningen är avgörande för oss som inte kan testa vår konst på riktigt utan att bli begå allvarliga etiska och moraliska brott och bli inspärrade. I allt kommer vår konst att vara olkningar och i mer eller mindre underbyggda gissningar!
Statistik: Postat av Martin Wallgren — 20 mars 2007, 16:55
]]>
Jag är säker på att den typ av träning som du förespråkar har sina meriter, och jag är säker på att sparring har sina meriter. Genom att det finns personer och grupper med olika inriktningar breddar vi kunskapen. Om vi sedan delar med oss så blir det ännu bättre...
Just nu tränar jag boxning eftersom jag jobbar i Smålands Jerusalem. I den klubben var det tydligen mycket lite sparring innan och mycket teknikträning. När det kom ny tränare blev det mycket sparring och lite teknik. Det ger olika typer av boxare. För mig är det självklart att en blandning är bäst. Man tränar tekniker, som man sedan försöker använda i sparring. Sparringen ger tillbaka kunskap till teknikträningen, genom att visa vad som fungerar och vad som inte gör det.
/Anders
Statistik: Postat av Taffy — 20 mars 2007, 16:24
]]>
Själv anser jag att nästan all sparring är av ondo då det ger en skenbild av hur en strid går till och vad som är bra. Detta är en hållning jag har inom vapenfri men i än större utsträckning i kamp med vapen. Jag ser många som sparras och motiverar det med att det är kul, något som jag kan förstå i sig men ur träningssynpunkt har jag svårare för det. Sparring i sig gör inte tillräckligt ont för att de som tränar inte ska ta chanser som de där duttande "en-attacks-anfallen". Tränar man sedan med trävapen som ni så blir kraft och intention lidande, och då dessa två försvinner tycker jag att man har dödat tekniken i mång och mycket. (Jag vet att man inte behöver allt för stor kraft för att en bra klinga ska bita djupt, det gjordes klart vid testhuggningen på swordfish men det finns en bestämd skillnad på den kraft man använder vid sparring och vid ren huggträning.)
Och det är där mitt problem ligger i, jag menar inte att man ska slå varandra sönder och samman. Jag menar bara att man löper stor risk att urvattna redan utspädd kunskap genom att få för sig att släppa något av det viktigaste (som jag ser det) i fäktningen, kombinationerna som man utför för att nå fram till motståndaren. Många som sparras (bara en iaktagelse) når en punkt då det mer blir en sport och inte ett vårdande av en gammal kampart. Man ska kanske göra klart vad man vill nå med sin träning och vilka vägar man vill gå för att nå den. Själv präglas jag mkt av mina egna åsikter kring kampkonsternas utveckling och den negativa känsla jag känner inför någon form av allemans-kampkonst.
Sedan vill jag uppmuntra till sådant som uppläggning av videos och främst då intruktioner till svårare manövrar och saker som man bör tänka på i olika situationer. Skaran som sysslar med denna art är liten och därför behövs alla röster för att fylla i de luckor som finns.
Har jag förolämpat något ber jag om ursäkt och lovar att göra vad jag kan för att inte göra om det.
Statistik: Postat av Gilles — 20 mars 2007, 15:37
]]>
Dijon videon var så cool. Det vore kul att höra hur du upplevde den sista matchen! Hejja Sverige!!!!!!
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Den sista matchen gick mot Alex som bara tränat några månader. Han hade inte mycket tekniker att komma med, men han hade en förvånande räckvidd, vilket han plockade mig med ett par gånger.
Jag hade redan innan turneringen bestämt mig för att fäktas så troget manuskripten som jag kunde och inte satsa på träffar, utan att försöka fäktas enligt den tyska skolan. Med andra ord ville jag befinna mig i vor och styra striden. Det gick väl sådär.
Den första matchen var den skönaste. Både jag och den andre var tyskskolade och förstod varandras fäktning. De nästföljande var spanska rapirfäktare, varav en körde svärd och bucklare. Inte helt lätt med andra ord och jag tyckte faktiskt att han skulle vunnit. Matchen mot Alex var dubbelt så lång som de andra, så man hann med att rikta in sin fäktstil. Det märktes att han var ovan och inte hade full kontroll. Jag vill inte svärta ner honom, han var extremt duktig för att ha tränat så kort tid, men han var inte riktigt på samma nivå som övriga jag mötte. Sedan tog han inte alltid träffarna, vilket han fick en tillsägelse för, men det hör man nog inte riktigt i videon (runt 05.40). Det var i alla fall frustrerande (det första han gjorde efter tillsägelsen var att hugga mig igen efter en tydlig och hård träff i huvudet, och sedan återigen i den sista sammandrabbningen). Jag tror inte han gjorde det med flit, det var nog en kombination av stress och ovana. Men hans stil gjorde att jag svarade med att hugg hårdare än vad som var nödvändigt, och det är kanske det som jag är mest missnöjd med i turneringen som helhet.
/Anders
Statistik: Postat av Taffy — 20 mars 2007, 11:13
]]>
]]>
Jag har lagt ut en film från Dijonturneringen också, men den är inte färdigprocessad på youtube, så den får vänta lite.
Edit: Nu var den tydligen klar:
http://www.youtube.com/watch?v=C0LYN_JUBGY
Det är viktade shinaier vi sparras med.
/Anders
Statistik: Postat av Taffy — 20 mars 2007, 10:30
]]>
Jag är inte rädd för kommentarer! hehe! Den som har en åsikt har rätt till att försvara den i verbal duell eller med trävapen!
Jag håller med om att fotarbetet kan vara lite sisådär. Jag kan bara ta åt mig när det gäller mig själv! Ofta utnyttjar min längd på bekostnad av mitt fotarbete! (BTW, det är jag som vinner alla bouts i videon, nästan! Det är juh en hyllning till mig själv
). Jag är medveten om mitt problem och jobbar på det!Det ska åsså tilläggas att detta är filmat sommaren 2005 så det kan ha hänt lite!
När det gäller duttandet kan jag bara hänvisa till Anders svar, men med tillägget att ibland är det lite för duttigt. Detta är även det ett problem som vi adresserat i träningen! Dock är det onödigt att om man har öppet läge att knäcka revbet och spräcka fingrar! Det gör ont ändå att bli träffad. Vi sparrar med träwaisters och inte med shinaier!
//Martin
Statistik: Postat av Martin Wallgren — 20 mars 2007, 09:57
]]>
Kul att se att folk duttar ihjäl varandra.
Ett tips för framtiden är att inte sparras för att vinna utan sparras för att bli bättre. Öva på kombinationer.
/ Tom
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Det finns bara ett fåtal träffar som kan uppfattas som duttiga och eftersom jag har gjort en del tester på just sådana hugg så tror jag i alla fall att jag har någorlunda koll på vad det innebär. Den första är unterhauwet ungefär 25 sekunder in i klippet. Jag gjorde ett testhugg på mål med mycket liten kraft och ett sådant hugg är tillräckligt för att på en naken underarm gå in till benet och skada det. Att bryta vid en sådan träff är just vad du efterlyser om man har filosofin att sparring är träning. Något har ju gått fel och då ska man tänka igenom det. Den andra är huvudträffen 35 sek in i filmen. Att klippa till hårdare än så i det läget är onödigt. Det är ju öppet mål.
Nedtagningen är riktigt snygg och svår att få in i sparring. Det enda som är tveksamt emellanåt är fotarbetet, men det är ju sparring vi pratar om och inte uppvisningsfilm.
Och rent generellt vill jag berömma Martin för att han lägger ut filmer. Det är många som inte gör det eftersom de är rädda att få den här typen av kommentarer, även om det säkert inte var menat som spydigt. Bättre då med konstruktiv kritik för gemensam utveckling.
Anders
Statistik: Postat av Taffy — 20 mars 2007, 09:43
]]>
Vi borde snacka ihop oss ett gäng och sätta ihop en video.
Statistik: Postat av Lord_Nelle — 19 mars 2007, 10:23
]]>