Litet mer dystert blir det när man läser följande: http://info.uu.se/Internt.nsf/0/279C74D ... 40003DEDF1
Johannes Bureus som är i långa stycken en fabulös man, samt även rolig och opålitlig, kokade även ihop en ärofull släkttavla, det tror jag nog du är underkunnig om. Bureus var kanppast ensam om dessa dumheter, men det är kanske onödigt att påpeka saken i detta fora.
När några medicinare tar detta falsarium som gisslan och söker därmed bevisa förträffligheten av sina forskarmödor, tar man sej för pannan och håller i hatten. En Herre blir t.o.m Professor <font color="red">Emeritus</font id="red"> av allting.
Det är en sak man nog bör betänka, när man tar sin Albyl.
Citat:
" Västerbottensyndromet, även kallat Sjögren-Larssons syndrom, visar sig bland annat i psykisk utvecklingsstörning och medfödd fiskfjällshud."
Detta bär alltså Bureus i sina gener, vilket säkert roar dej Marcus.
Kort sagt; man ska nog vara försiktig med mediciner!
Hälsningar
Christer Samuelsson.
Statistik: Postat av Christer Samuelsson — 5 november 2005, 19:51
]]>
Det var inte en förfalskning, utan ett skämt.
Jag glömmer också alltid av vem det var som låg bakom, men man kan ju alltid kolla på skalman eller i historieforum väst, om man vill veta. Aha, han heter Dan Korn.
Förklaringen tvårike fanns under medeltiden, och omnämns bland annat i chronica regni Gothorum. Jag har sett den i andra skrifter, men på rak arm kommer jag inte ihåg vilka. Medeltidsjopparna menade dock inte att det syftade på Väster- och Östergötland. På den tiden trodde man även att Uppland skulle ingå på nåt vis ;-D (OBS! Det var ett SKÄMT)
Om vi ska återgå till Alkarps fråga: jag tycker det är för svårt att sätta sig in i "förfalskarens" mentalitet, så jag bryr mig inte om dessa tankar om anakronistiskt tänkande. För mig är en förfalskning en förfalskning. Det betyder inte, att jag inte har full förståelse för t. ex. munkar som förfalskar diplom.
För att göra dig på glatt humör, Christer, ska jag peka på Liljenroths bok "Gum, Svea rikes navel", som ett exempel på förfalskad historia. Borgen avbildas i boken, och tyvärr är det så att bilden föreställer Öresten. Det är bara att kolla på Paul Dolnsteins teckning från 1502, och jämföra med Liljenroths teckningar.
Så visst finns det mycket att skratta åt här i världen. Det är nu för tiden också vad jag gör vad gäller den absurda debatten om vaggan. Tids nog försvinner Sverige som stat, och då kommer det att skrivas en historia som är något mer objektiv än idag, såvida någon bryr sig om våra isvidder förstås
Hm, problemet är kanske att ingen vill läsa vad historiker forskar om, utan folk vill ha raka svar, datum och plats. Dessutom vill de veta om Alexander den store var homosexuell. 
Låt oss vända tillbaka till förfalskningarna. Äldre historieskrivning är för mig inte förfalskningar, även om böckerna kan vara fyllda av oriktig information. Alkarp är ju inne på det, och något av förvirringen kanske beror på, att det saknas lämpliga ord. Vi kan göra så här, att vi låter en historiker få bli ordet som betecknar sådana böcker. En Bureus lär väl inte komma på fråga
, så varför inte ta en nedrig utlänning; kanske en Saxo? Det är ju kort och lätt att säga.En förfalskning jag läste om, som barn, är constitutum Constantini. Nu kommer jag inte ihåg så mycket mer, än att den gav makt åt påven.
Sillstinn salut!
Marcus
Statistik: Postat av Wuqingyuan — 5 november 2005, 05:04
]]>
En av författarna fick vid tiden anonyma brev, från en person som uppger sig arbeta på Uppsala universitetsbibliotek. I breven, vars kuvert bär Uppsala universitetsbliotek logga, hävdas att det finns hemliga dokument undangömda i biblioteket. Minns jag rätt så handlade det om att, en viss Petrus Petrejus kopieerat en 1400-talstext, och av dokumentet framgår att Sverige inte betyder "Svearnas rike", utan har tyskt ursprung. Petrejus påstås klargöra att namnet Sverige skall läsas som “Zweirike“, alltså “tvårike“sannolikt syftande på Öster och Västergötland. På biblioteket fanns även ett brev från Olov Rudbeck, där denne erkänner att Sveriges första huvudstad låg på Kinnekulle.
Några sådana här dokument har självfallet alldrig funnits på Uppsala universitetsbibliotek, detta konstateras snabbt när boken kommer ut.
Så småningom träder författaren av breven fram, jag har glömt vad han heter, han förklarar att han skrivit breven för att påvisa hur okritskt man läser historiska dokument, på sina håll i Västergötland.
Vilket är en ganska kul historisk förfalskning, som detta ju skall handla om
Hälsningar
Christer Samuelsson.
Statistik: Postat av Christer Samuelsson — 3 november 2005, 17:52
]]>
Jaha, har du blivit stämd? Hm, det var lite dålig tajming på mitt skämt då. Nu ångrar jag också att jag inte skrev, Ingo hälsar, istf., Heinz hälsar. Jag kom inte att tänka på det förrän någon timma efter att jag skickat iväg mitt inlägg. Var inte rädd för att posta du; jag tänker inte beskylla dig för något iaf.
Du blev ett offer för ditt intresse, och för en oturlig formulering. Vi kan följa dina inlägg här, och se att du skrev om Häggum, sedan om Möjbro, och sedan kopierade du ifrån "någons" bok, vilket kan ses av omnämnandet av kapitel 8.
Så var inte orolig, för det är alldeles uppenbart att du inte jobbar för SPI
. Hoppas att det löser sig väl med stämningen.(skrivet i hast)
Marcus
Statistik: Postat av Wuqingyuan — 23 oktober 2005, 17:04
]]>
Det är intressant detta med, som Fridell hävdar, en kyrkoherde som i maskopi med en rudbeckian förfalskar innehållet i ett dokument så att den egna bygdens historia skall framstå i bättre dager. Har man kikat i kyrkoräkenskapsboken? Det kanske står "Situn" där också...
Ljunggrens brev som Tyr återger tycks dock tala emot att denne präst skulle velat förfalska någonting, och det är ju faktiskt den uppfattningen som har varit rådande fram tills Fridell började tala om förfalskning. Sven Lövfors artikel som publicerades ett år före Fridells <b>utgår från</b> att pergamentet är äkta. Hur skulle man annars kunna göra det till artikelämne? Artikeln "Häggumpergamentet - ett fall av digrafi i Västergötland" förutsätter möjligheten av att munk- och runstil kan förekomma på samma pergament.
Ljunggrens brev till Tham, slutligen, är ett mycket viktigt dokument. Här visas att den gode kyrkoherden sedan länge varit kritisk till ett ovarsamt hanterande av det historiska materialet.
Statistik: Postat av Per-Allan Olsson — 23 oktober 2005, 14:55
]]>
<b>Dagsnäs, lavering av J.T. Sergel Nat.museum</b>
De till vänster föreställer Jupiter och Minerva, det är Per Tham
med fru. In i bilden träder Sergel med sonen Gustaf ledda av en
välmenande gudom. Inskriften på runstenen i mitten lyder:
"<i>Det goda geni leder en gammal vän med dess son till den ädla
Dygden och den eldiga Kunskapen på Dagsnäs den 11 oktober 1801</i>."
Den åldrige Sergel trivdes utmärkt på Dagsnäs där han fick dricka
utsökt madeira, smaka på hjortronen från Sannum, äta Dahlaost...
"Blygsamheten och måttfullheten är för ungdomen, tilltagsenheten och
njutningen för den mogne mannen- och om vi så vill, utsvävningen för
ålderdomen d.v.s. för oss" sa Per Tham och fick Sergel på gott humör.
Per Tham vurmade för forntiden och nöjde sig inte med att besöka
runstenarna i området, han flyttade in dem i sin egen trädgård.
Följande runstenar flyttades:
<b>Norra Härene</b>: 3,5 m hög sten som med granne, brännvin och många
hästar transporterades från Resville där Härende gamla kyrka stod.
och i vars sydmur den tidigare var insatt. ”Rävning, Gälle, Brynjulv,
och Gävulv reste denna sten efter Fot, sin fader, en mycket god man.
Åsa makans, minne hedrat såsom hustru, hädanefter, ej skall göra.
Hjälm och Hjälle gjorde runor ”
<b>Salebystenen</b>: inmurad i Saleby kyrkvägg. ” Frösten gjorde detta
minnesmärke efter Tora, sin hustru. Hon var....s dotter, bäst bland
människor. Varde till en räte och till en arg kvinna den som hugger
sönder eller bryter (underförstått stenen).
<b>Smula stenen </b>från tröskeln till Smula medeltida kyrka.
Gulle reste denna sten efter hustrus bröder, Asbjörn och Jule,
mycket duktiga unga män. Men de föll på korståg österut.
<b>Timmelestenen</b>: från kyrkmuren Seytr satte stenen efter Östen. Gud
hjälpe hans själ och Guds moder, helig Krist i himmelriket.
<b>Barne Åsaka </b>var klappersten i 120 år i Abrahamstorp innan Pehr
ställde den på vägen ut till Bjärka kyrkruin. Björn reste denna sten
efter Tjod, sin bolagsman. Gud hjälpe (hans) själ och den heliga
Sankta Maria
År 1792 hade Tham planer på att flytta ytterligare en runsten
denna gången från Bolum.
Detta föranledde Prosten T H Ljungren att skriva ett argt brev till
Per Tham i oktober 1792.
Han skriver "<b><i>Detta i sitt slag rara Monument, som olikt andra
Runstenar, inneholler Historiskt som tillhörer stället och orten,
har, jag vet icke med hvad rättighet, av Tit. Hr P. Tham blevit taget
från skarastigen och förflyttat till Dagsnäs och upstält i dess
Björkelundar, liksom flere andre Runstenar av välbemälte Herre, från
stället, där de varit reste, blefvit till Dagsnäs samlade. Hvad för
tjenst därigenom tillflutit svenska Historien i allmänhet och
Archeologin i synnerhet finner hvar och en utan möda. Efterverlden
torde söka Skara stigen, på Dagsnäs, -tro att främmande seder, eller
Christendomen först inträngt bland hedningarne på Dagsnäs. Att
Sahlebyboar uprest minnesvårdar öfer sine i Turkekrig stupade på
Dagsnäs. Att härifrån utgått folk i härnad åt Ryssland, att kristne
här har rest stenar åt sine afledne i Timmeled m.m. Tit Hr Tham ropar
ofta i sine anteckningar, at localen bör instämma med tradetionerna,
och då så sker, kan man uppnå någorlunda visshet i Historien.
Runstenarne berätta och Hr Tham förrycker localen . -Sat sapienti."
</i></b>
Brevet är synnerligen intressant ur flera aspekter.
För det första bevisar det att prosten var en stark motståndare
till Rudbeckiansk historieförfalskning för det andra att han
var historiskt bevandrad och för det tredje ville han inte att
eftervärldens arkeologer skulle dra felaktiga historiska slutsatser.
Med turkekriget åsyftas förmodligen Smulastenen som urprungligen stod
söder om Dagsnäs i Norra Åsarp.
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by MaAlk</i>
--
Det finns anledning att återkomma till Thams idéer i kapitel 8, här nöjer jag mig med att konstatera att Tham – på tidstypiskt manér – ville visa att Västergötland varit själva stamjorden och skådeplatsen för de betydligaste händelserna i riket – det senare en tämligen riktig observation.
--
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">Hmmm, en riktig observation, tämligen.
Statistik: Postat av Tyr — 22 oktober 2005, 20:20
]]>
Sven Lövfors artikel är skriven för en antologi ämnet "Svenska som andraspråk". Det han presenterar är en intressant (till och med väldigt intressant) berättelse om digrafi och "literacy". Men det är inte en artikel som på något sätt hävdar dokumentets historiska äkthet. Lövfors är en otroligt intressant forskare, men i äkthetsfrågan borde man nog lyssna på de som kan bedöma språk från 1300-tal och som ganska enkelt kan se att Häggumpergamentets språk är en uppenbar fejk från 1700-talets slut. Det sker på samma bedömningsgrunder som man paleografiskt analyserar vilken text det vara må. Häggumpergamentet kan omöjligen vara författat tidigare än 1600-tal, mest troligt under 1700-talets slut.
Låt oss titta på Häggumpergamentet:
1817 publicerade Pehr Tham ett pergament som kyrkoherden i Häggums socken, Thure Ljunggren hade påträffat tjugotre år tidigare. Ljunggren hade funnit pergamentet ”mellan ett uråldrigt skåps hyllor i sacristian”, manuskriptet var visserligen oläsbart på grund av smuts och mögel, men efter ett lyckat försök att rädda det åt eftervärlden framkom en text som uppenbarligen skrivet med både ”munk och Runstil”. Skriften, som författats av Niclis i Hegganes 1309, visade sig vara något så intressant som ett rågångsdokument, en beskrivning av Häggums sockengränser, men då sådana här manuskript var praktiskt taget ensartade och då det fanns några uppenbara språkliga underligheter i texten – vilket kunde ha berott på att den kanske var felaktigt avskriven - beslutade sig Jon Liljegren (1791-1837) att företa sig en resa till Häggum för att titta närmare på originalet. Väl framkommen hävdade Ljunggren att han inte kunde finna det. När Liljegren sedan publicerade sin Run-lära (1832) räknade han barskt in Häggumpergamentet i gruppen runförfalskningar .
Men var det verkligen det, och vilket motiv kan i sådana fall ha legat bakom det?
Uppenbarligen hade Häggums socken, om man fick tro manuskriptet, ursprungligen varit större än under Ljunggrens tid. Det skulle visa att Häggums sockenbor hade rätt att återfå och utnyttja mark på kronoparken Billingen. Det är ett ytterst vanligt förfalskarmotiv från 1700-talet.
På detta skulle både Ljunggren och hans sockenbor tjäna ekonomiskt. Men även om det nu var ett motiv, kan det knappast ha varit det enda. Häggumpergamentet gjorde nämligen inte bara gällande att just den ättestupa - aeternisstapa – som fanns omnämnd i Gautreks ok Hrolfs saga fanns att finna i Häggums socken, utan även det forntida Sigtuna.
Därmed leder spåren till Pehr Tham.
Pehr Tham föddes den 22 december 1737. Efter en studieperiod i Uppsala – där han väl läste lite som det slumpade sig - och efter några år i Stockholm återvände han som Hovintendent till Västergötland, gifte sig och köpte godset Dagsnäs, där han ostört kunde ägna sig åt sina infall.
Och dessa var talrika.
Han styrde över sitt rike med fast, men vänlig hand. Han flyttade hela byar, sänkte Hornborgasjön, flyttade fornlämningar till sin egen park, lät rista runstenar och ordnade till och med en pittoresk ättestupa på sina ägor. I Dagsnäs var han den oinskränkte härskaren, han hade åsikter om allt, om böndernas klädsel, om deras huvudbonader och i synnerhet deras förhållande till elden. Om något skrämde slag på den annars fullkomligt orädde Tham, så var det nämligen den gula faran. Eldsvådor och det rätta utsläckandet av dem, var också ett ständigt återkommande inslag i Thams författarskap. Ämnet tycktes dominera hans tankeverksamhet.
Men Tham stannade inte vid att bekämpa eldsvådor inom ägogränserna, han hade minsann ett och annat att säga om tillståndet i riket också. 1796 begav han sig ut på en resa till Stockholm, och frukten av denna utflykt blev en besynnerlig liten bok med titeln Anteckningar under och i anledning af en resa ifrån Westergöthland til Stockholm gjord under åren 1796 och 1797.
Anteckningar… utkom 1797 och möttes med sällan skådad hänförelse, men inte på det sätt som Tham hade räknat med. I stället för att prisa verket för dess förtjänster, hyllade man det som det mest skrattretande pekoral som någonsin lämnat ett tryckeri. Pehr Tham till Dagsnäs och hans sagolika skrift, kom att bli ett älskat samtalsämne bland landets kulturelit och hans besynnerliga, lite stappliga formuleringskonst kom att bli en outsinlig källa till glädje. Det var i synnerhet artiklarna i Stockholms Posten och småskrifterna i blandade ämnen som gjorde ett så stort intryck på ironikerna i huvudstaden att de såg fram mot nya thamska pekoral och tankekast med stor längtan. De behövde sällan vänta länge.
Rudbeckianen Pehr Tham möter vi som författare av historiska småskrifter, och dessa skiljer sig inte i andanom eller ens dispositionsmässigt från hans Anteckningar…. Det finns anledning att återkomma till Thams idéer i kapitel 8, här nöjer jag mig med att konstatera att Tham – på tidstypiskt manér – ville visa att Västergötland varit själva stamjorden och skådeplatsen för de betydligaste händelserna i riket – det senare en tämligen riktig observation. Dock hade allt börjat i Småland – därifrån hade nämligen asarna, anförda av Oden själv, utvandrat för att slå sig ned i Sätuna vid Hornborgasjön – det forn-Sigtuna som sagorna nämner.
Asarna var nu inte vilka smålänningar som helst, de tillhörde nämligen den släkt som idag kallas för Ulfsparre .
Ibland var Thams hypoteser så komplicerade att han uppenbarligen inte begrep dem själv.
EN KORT TID EFTER DET att Tham hade publicerat de flesta av sina brev i Skara Stifts-tidningar, dyker då Häggumspergamentet upp. Det finns framför allt två ord i dokumentet som är intressanta i det här sammanhanget, Situn och Aternistapa. I dokumentet finns det en passage som lyder: austr for situn, vilket skulle betyda öster om Situn. Situn, det var synonymt med orten Sigtuna, och vad som avses här är platsen med det verkliga ortnamnet Sätuna – där Tham påstod att Oden levt. Pehr Tham påstod aldrig att det rörde sig om den vikingatida staden Sigtuna, det Sigtuna som han trodde sig ha funnit på andra sidan Hornborgarsjön (Sätuna) var det ”Forn-Sigtuna” som Snorre berättar om i sin Ynglingasaga. Den vikingatida staden Sigtuna förlade aldrig Tham till något annat landskap än just Uppland.
Men här menar språkforsknigen att det är alldeles galet, ortnamnet Sätuna kan aldrig bildas av ordet Sigtuna, betydelsen är helt olika och i just det här fallet faller det på sin orimlighet eftersom just detta Sätuna nämndes Sætuner 1311 och Sætunom 1390. Förledet Sä- syftar på sjö, och ordet Sätuna i sig är ett vanligt pluralt –tunanamn, vilket också de medeltida –tuner eller –tunom pekar på. Vare sig namnformen situn eller austr med diftong är fornspråklig, utan vittnar om en sentida konstruktion.
Tham hade samma år, den 10 och den 17 juli, behandlat ordet ättestupa. Ättestupan är en folkloristisk myt, själva ordet och föreställningar kring den blev allmänt känt först år 1664, då Verelius utgav Gautrek och Rolfs saga. Ordet aternisstapa förekommer bara där, sagan är dessutom av väldigt sent datum och därför mycket dubiös. Men detta förskräckte inte Tham. Sådana evighetsstaplar fanns bara i Västergötland och Småland. Men, tillägger han, ättestapeln i Häggumpergamentet, var inte vilken stapel som helst, utan just den som omnämndes i den komiska Gautrek och Rolfs saga. Tham kopplade samman uppgiften i denna saga med uppgifter från Plinius om de ”nordiska” folkens dödssätt och Herodotus besynnerliga uppgift att när hyperboréerna tröttnat på livet, åt de en brakmåltid, varpå de glada i hågen störtade sig ned från en klippa.
Språkvetaren Staffan Fridell har en gång för alla har slagit fast dokumentets karaktär av förfalskning, ord för ord visar han på ett otal omöjliga ord, påhittade ortnamnsformer, arkaiseringar och islandismer. Enstaka uppgifter i dokumentet pekar på att det inte kan ha författats före 1664.
Vem kan då vara den skyldige? Fridell drar slutsatsen att personen i fråga måste ha haft vissa kunskaper i fornisländska, ha kunskaper om runor, att han har läst Gustav Vasas testamente och att han måste ha läst Verelius utgåva av Gautrek och Rolfs saga. Häggumpergamentet kan med andra ord ha tillverkats tidigast 1664 och inte 1309. Den enda person som hade sådana kunskaper i Häggum var ingen mindre än Thure Ljunggren, upphittaren av dokumentet.
Att det funnits schismer om gränser i dessa trakter vet vi. Och även om Ljunggren hade rätt i sina anspråk, kommer man aldrig ifrån att dokumentet ifråga inte kan ha blivit tillverkat tidigare än 1600-talet. Det gäller för övrigt även två "Uppsalaförfalskningar" - Biskop Karls Annotationer och förfalskningsförsökern i Silverbibeln.
Det kommer en jätteintressant avhandling om just det här om typ några månader.
Statistik: Postat av MaAlk — 21 oktober 2005, 21:24
]]>
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Alkarp</i>
Och hur är det idag? När Herman Lindkvist hittar på den ena skrönan efter den andra, eller då vissa amatörhistoriker pekar på Häggumpergamentet - vilket är en av de mest beklämmande förfalskningar som gjorts - gör man sig då skyldiga till förfalskning?
Om vi ska hålla oss till fabricerandet av urkunder eller manipulerandet av data - vilka förfalskningarkan vi då diskutera?
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Hej Historiska världars forum och hej Alkarp! Jag har två frågor, den första till Alkarp:
<b>1.</b> Du säger att Häggumpergamentet är en av de mest beklämmande förfalskningar som gjorts, hur motiverar du det?
<b>2.</b> Vilka motiv hade de som förfalskade pergamentet?
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Hej Per Allan.
Kanhända borde du dela med dej något, beträffande dina kunskaper om Häggumpermanentet. Jag är långtifrån säker på att Magnus Alkarp kommer att svara dej.
Vi är många här som nog skulle vilja veta mera om detta, allt i våra moderarorers anda, då vi härstädes uppmanas att dela med oss av våra kunskaper. Jag ser fram mot att få bli upplyst.
Hälsningar
Christer Samuelsson.
Statistik: Postat av Christer Samuelsson — 21 oktober 2005, 17:10
]]>
Och hur är det idag? När Herman Lindkvist hittar på den ena skrönan efter den andra, eller då vissa amatörhistoriker pekar på Häggumpergamentet - vilket är en av de mest beklämmande förfalskningar som gjorts - gör man sig då skyldiga till förfalskning?
Om vi ska hålla oss till fabricerandet av urkunder eller manipulerandet av data - vilka förfalskningarkan vi då diskutera?
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Hej Historiska världars forum och hej Alkarp! Jag har två frågor, den första till Alkarp:
<b>1.</b> Du säger att Häggumpergamentet är en av de mest beklämmande förfalskningar som gjorts, hur motiverar du det?
<b>2.</b> Vilka motiv hade de som förfalskade pergamentet?
Statistik: Postat av Per-Allan Olsson — 18 oktober 2005, 13:36
]]>
Hm, men kan det inte delvis vara någon form av konservatorseffekt, och vad det anbelangar; var en sån här sten målad som nyhuggen? Jag menar alltså, att vi reagerar över något som kanske inte riktigt finns där. *runstens- och konstvetenskapsnollad*
Jag vill lyfta fram vinlandskartan som en möjlig "äkta" förfalskning. I det fallet är det också lätt att hitta ett syfte. Detsamma gäller den persiska mumien, om vilken bbc gjorde ett program.
Här är en länk till info om den.
http://www.bbc.co.uk/science/horizon/20 ... ummy.shtml
Hm, Jeanne d'Arcs rustning, då; vad är historien bakom den?
Marcus
Statistik: Postat av Wuqingyuan — 18 oktober 2005, 05:19
]]>
De flesta tidiga runstenar är inte speciellt estetiska, det kommer på vikingatiden. Man skriver något och klämmer kanske dit en bild. Det är tecknen i sig som är det viktiga, inte hur de arrangeras. Den äldre runraden var inte ett varmansalfabet. Det finns ganska många exempel på hur folk helt enkelt verkar ha kopierat vad de sett utan att förstå. Det fanns mycket magi knutet till speciellt den äldre 24-typiga runraden, så för de icke-initerade var tecknen helt enkelt magi. Och de som verkligen kunde läsa och skriva detta runalfabet hade inget emot att i vissa texter skryta med sin kunskap. Den som verkligen läste texten hörde ju till samma klubb så att säga.
Statistik: Postat av Matti — 17 oktober 2005, 10:31
]]>
Jag tror Möjbrostenens bild kan vara sentida. En sak som slår mig är att skriften inte är helt planerad. En runa blir över och hamnar på en ny rad. Så för mig känns det som slarv, plus fin bild. Men, det var ju inte jag som högg. Mac Key använde sista runan som bevis för sin teori. Han skrev att det var gyllental, för det år, då han antog att den var gjord. Tyvärr hade han räknat fel
Hade ni inte något instrument för att kunna jämföra huggen?
På många vis skulle stenen bara bli mer värdefull, om det var nåt skumt med bilden. Den slår då liksom flera flugor med en smäll. Fin är den iaf.
/Marcus
Statistik: Postat av Wuqingyuan — 17 oktober 2005, 01:29
]]>
Vad användare skriver eller inte skriver på andra forum har inte så mycket med diskussionerna här att göra.
/Vix, moderator.
Statistik: Postat av Vix Hq — 16 oktober 2005, 13:50
]]>
Häggumpergamentet är antingen en avskrift av ett medeltida dokument, eller så är det en nyskapelse från 1790-talet. Det är också ett ganska ointressant dokument, och risken är stor, att den här tråden är enda gången ni någonsin kommer att höra talas om det.
Jag ska förklara, men först skall jag säga att jag inte är särskilt insatt, och följande bygger på information från Per-Allan Olsson. Jag vet inte vem det är, men han skriver bra, och det är hans förtjänst att ni får läsa det här. Häggum ligger förövrigt i Västergötland. Ett faktum som underlättar för att förstå striden kring pergamentet
Pergamentet är skrivet på en blandning av runskrift och vanliga bokstäver. Ett "äkta" pergament är således intressant ur en språkhistorisk synvinkel.
Tyvärr innehåller pergamentet texten, "austr for situn", och under 70-talet var det en hembygdsromantiker som lade märke till det, och - ja, ni kan gissa resten själva. Det ledde till att avskrifterna, som inte hade ifrågasatts under 200 år, plötsligt började anses som "förfalskningar". Ja, av en del iaf.
En språkvetare, Sven Lövfors, ansåg i en artikel från 1997, att det inte rörde sig om en nyskapelse från 1790-talet. Artikeln finns att läsa i "Svenska som andraspråk och andra språk; Festskrift till Gunnar Tingbjörn".
Staffan Fridell är av åsikten att det är ett götiskt falsifikat. Hans artikel står att läsa i "Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1998". Fridell är förövrigt ganska produktiv, och har med artiklar om andra ämnen, i andra årgångar. Han skriver t. ex. i årsskriften från 2004, och det kan vara en god idé att läsa den artikeln. På så vis får man en djupare inblick i Fridells arbetsmetoder.
Vad skall man då säga om pergamentet som förfalskning? Jo, det räcker att veta att det innehåller en beskrivning av Häggums gränser. Väster om Häggum ligger Sätuna, och det verkar inte alltför konstigt, att i en förmodad medeltida skrift, då finna texten "austr for situn". Så man kan fråga sig vad syftet skulle vara. Själv tycker jag det känns meningslöst, att tota ihop en så smart förfalskning, att det dröjer 200 år, innan en överhettad fanatiker förstår hur viktigt det är. Det vore ju en annan sak om pergamentet faktiskt påstod något om Sätunas ärorika förflutna
Så hela den här debatten är ganska lätt att förstå, och det är ganska lätt att gissa sig till vad som driver deltagarna. Det gäller dock inte alla, för Lövfors är intresserad av pergamentet, inte för att han vill ha Sigtuna i Västergötland, utan för att det är språkmässigt intressant.
Om jag skulle säga något själv; jo, det är tecken på ett tydligt anakront tänkande, ifall man anser att det är en förfalskning. I annat fall måste vi ju visa, att en eventuell förfalskare faktiskt inte trodde på Västergötland som alltings urhem
Nu har jag pladdrat länge nog om det här, och jag får återkomma i ett annat inlägg med egna fundringar kring förfalskningar.
Slutligen vill jag bara säga att det skämtas friskt på nätet. Alkarp brukar skämta på sci.archaeology, och ni kan läsa hans skämt där. Det var lite synd, att jag inte visste att det fanns en regelbok för Alkarp, och en för mig
Hade jag vetat det, hade jag självfallet inte skämtat.mvh
Marcus Gustafsson
Statistik: Postat av Wuqingyuan — 16 oktober 2005, 10:57
]]>
När det gäller historiska förfalskningar så är min personliga favorit Jean D´arcs rustning (Pierre de Souzy rustningen).
Statistik: Postat av Jonas Flink — 15 oktober 2005, 22:31
]]>