Hans tåg upp i Sverige gång efter gång gick inte så bra. Sista gången 1309 gjorde halva hären uppror vid belägringen av Nyköpinghus och tågade hem. Väl mest för att det var hungersnöd och skörden måste in hemma. Men också därför att de tyska inhyrda riddarna stred på så mycket bättre villkor. Den första fackliga strejken jag känner till. Det danskarna var mest upprörda över var att de själva fick betala sin lösen om de blev tillfångatagna men kungen betalade legosoldaternas lösen. En riddare slog man inte ihjäl i onödan samtidigt som greve Gret alltid gav order om kallt stål vid strid. Dvs alla sårade och tillfångatagna som inte förde vapentecken slogs ihjäl.
På furstemöte utanför Rostock bara några år senare så såg kung Erik ut att ha lyckats i norra Tyskland. han var ju kung över venderna som det hette. Han hyllades av en lång rad utländska furstar och ärkebiskopar som deras kung. Det här mötet var riddarkulturens höjdpunkt i norden. En fruktansvärd massa riddare dubbades då av Erik. Nästan alla tyskar. Flera av de dubbade furstarna var just grevar. Även hans bror hertig Kristoffer av Halland dubbades. Men hans svåger genom systern, kejsarens son markgreven av Brandenburg var väll redan riddare. Det gick alltså att vara både hertig och greve utan att vara dubbad riddare.
Men in i stadens borg kom kung Erik inte för där styrde en av de danskar som gjort uppror utanför Nyköpingshus. Han blev senare halshuggen när kung Erik 1314 bestämde sig för att slå till mot motståndet inne i landet. Ett motstånd mot en erövringspolitik som ruinerade danskarna och belönade tyskarna. Motstånd mot extra skatter under nödår. En av dom som blev dömd och flydde till kungens bror hertig Kristoffer i Halland var just Johannes Staverskov. Far till Peter i boken. Hertigen, Johannes och många andra upprorsmän är så med och sätter 4-årige barnkung Magnus Eriksson på tronen 1318 i Kalmar.
De två grevarna av holstein Gert och Johan hade blivit mäktiga som kung Eriks inhyrda legosoldater. De fick halva Fyn var i pant för att de ställde upp med 200 ryttare i striderna i söder. Det var så bortpantningen av hela riket startade.
Johan var halvbror til hertig/kung Kristoffer. Hans kusin greve Gert och hertig Valdemar av Sönderjylland var gift med varandras systrar.
Skillnaden mellan de två grevarna av Holstein var att Johan försökte tjäna pengar på sina panter så som det brukades mens greve Gert försökte utvidga sitt territorium.
När han 1340 tågar upp i Jyland så försöker han tvinga hertig valdemar vars förmyndare han varit länge och som han ett tag lät bli sin lydkung, till att byta norra Sönderjylland mot norra Jylland. Han vill ha införlevat hela Sönderjylland med sitt västra Holstein. Och hertigen skall gifta sig med hans syster. Helt omöjliga villkor att uppfylla vad gäller de pantsummor som då samtidigt skall betalas i klump.
Det sluta så efter grevens död med att Valdemar Atterdag blir kung. Även han slipper gifta sig med grevens syster och gifter sig med Hertigens syster. Halvsyster till Valdemar Sappi.
Men kung Valdemar har då bara remsan norr om Limfjorden som sitt rike. Hertigen styr över mittjylland och grevens söner nu över hela Sönderjylland. Vägen är ännu mycket lång till ett enat Danmark utan panthavare. Digerdöden är kanske det som mer än något annat hjälper Valdemar att ölösa in pant efter pant av Jylland samtidigt som Själland erövras. Och sedam även Skåne.
De först ägarna av Arnsholm var släkten Staverskov. Därefter Valdemar Sappi och sedan hans kusin Erik Abelsen Rind från en annan frillogren av hertigsläkten. En son till en halvbror till greve Gerts hustru.
Den man inte kan så ihjäl gifter man sig med. Alla stridande furstar är nära fränder. Många av dom var just grevar. Och jsut det holsteinska grevehuset var djupt ingifta i även det svenska kungahuset vid denna tid!! Att studera svenskt 1200 och 1300-tal utan att studera de holsteinska grevarna går inte. Redan Birger Jarl var gift med en grevinna från Holstein...Statistik: Postat av Valdemar Sappi — 20 juli 2009, 10:20
]]>