av Matti » 14 november 2006, 14:46
Ja, vart skall jag börja...
När man forskar måste man utgå från källmaterialet. Man kan inte förutsätta att något fanns bara för att man själv tycker det och sedan rusa iväg för att finna bevis för sitt tyckande.
Den som söker finner, säger man, och visst kan man ha tur, men oftast leder dylikt tänkande till att man tolkar allt till sin förmån och inte kritiskt.
Detta har hänt gång efter annan när forskare har velat bevisa en test. De har hittat vad de ser som bevis och de kanske aldrig inser att de luras av sin egen iver att ha rätt till att tolka fel.
Därför måste man utgå från fyndmaterial och skriftliga källor även i det vi håller på med.
Men jag tror att du missade en del i min post, Gerry. Jag är nämligen också mån om att man inte blir för likriktad om man är flera tillsammans. Om alla slaviskt endast skulle ha dräkter efter kompletta fynd, skulle allt bli historiskt felaktigt tillsammans.
Rutiga dräkter är väldigt ovanliga till exempel, fast vi vet att det finns många fynd av rutiga tyger. Sålunda är det ett bra sätt att bli annorlunda. Gör som jag, sy rutigt.
Färger är bra, man hade möjlighet att färga fler än man tror, om man skall utgå från textilfynd, och då menar jag inte hela dräkter, då de flesta fynd är små bitar. Sammantaget kan de ge en bredare bild av dräktskicket.
Jag tycker att det skall vara så stor variation som möjligt, MEN vi måste hålla oss till vad man åtminstone har tolkat som möjligt utifrån fynd och texter.
Att säga att för att man inte hittat något betyder det inte att det inte fanns, är ett oanvändbart påstående i forskningsammanhang för på det sättet kan man bevisa vad som helst.
Kanske någon i framtiden hittar en hjälm med horn, eller en bild. Men det faktum att det varken finns fynd, bilder eller samtida texter som nämner hornprydda hjälmar, pekar på att de inte fanns och jag tycker att vi vackert får hålla oss till det.
Men, jag säger men, horn kan ha förekommit i andra sammanhang.
Kelterna och bronsåldersmänniskorna hade ju tydligen en gud, liknande eller samma som Cernunnos, som hade horn. Sannolikt var detta en gammal gudom med lång historia.
Att keltiska krigare inte bangade för att i likhet med sina medelhavsbröder ha prylar på hjälmen visar några fynd från olika tider, samt avbildningar.
Horn hade helt klart en STARK sakral betydelse och den äldre religionen kan ha varit liknande i norden för 2000 år sedan. Men kanske var det så att med tiden kom hornen mest att förknippas med fertilitet snarare än med krig. Tänk på att både ko och tjur har horn, och kon är oftast sed som en fredlig varelse. Frej skulle kunna en tänkbar kandidat till att förknippas med horn, men Frej var också knuten till fred och fruktbarhet, så att bära hans attribut KAN ha blivit tabubelagt i vissa sammanhang.
Ett tabu skulle kunna förklara AVSAKNADEN av hjälmprydnader i vikingatida fynd. Och tabu är en stark sak, starkare än viljan att vara ball.
Som jag nämnde finns det avbildningar från folkvandringstid och vendeltid på hjälmbleck och guldgubbar av folk med vad som ser ut att vara "horn" på hjälmar eller mössor. Och ett av Odens noanamn KAN ha varit "Den behornade". Oden var av allt att döma en tidigare shamangud, lik Cernunnos, som senare blev en bredare gudom.
De "horn" som dock syns på krigarna från hjälmblecken har emellertid avslutningar som stiliserade fågelhuvuden. Kanske rovfåglar eller Odens korpar snarare än horn. Men hjälmarna från vendel är helt utan horn.
Det finns dock en tydligt hjälmprydnad på ett par krigare på bilderna, nämligen VILDSVIN.
Det fanns två djur framför andra som sågs som riktig krigiska och värdiga att liknas med, tja, tre egentligen, då vi bör räkna med vargen.
Björnen är ett av dessa tunga djur, och tillsammans med vargen är björnen delvis knuten till Oden i hans aspekt som krigsgud.
De två professionella krigarsällskap som vi känner till är antingen kopplade till björnen (bärsärkarna) eller vargen (Ulfheinarna).
Vildsvinet var det mest högt skattade djuret bland kelterna. De såg som tapperheten personifierad, som ett ideal för en krigare att se upp till. Men de har inga horn... de har betar.
Och för en krigare på den tiden var det nog inte bara det att man ville se ball ut och skrämma fienden som gällde. Men tänkte nog lika mycket på att man ville ha djuret styrka, att man själv skulle bli som djuret. Därför blev vildsvinet en vanlig symbol.
Frej hade galten gyllenborst eller sviagris, så att bilder på krigare med en hjälmkam formad vildsvin är inte att förvåna. Vendelhjälmarna bygger samtliga på de två senromerska hjlämtyperna Spangenhelm (som lever kvar som den koniska normandiska hjälmen, samma typ som figuren från Sigtuna har) och en rundkullig hjälm gjord av två halvor och förenad med en fog eller ås från panna till nacke.
Den hjälm some hittats från Gjermundby är en utveckling av den senare typen. Och jag tror att den har en hyfsad kam.
Men varför inte ett spår eller omnämnande av hjälmar med så speciella prydnader som fågelhorn?
Kanske för att dessa hjälmar inte bars av krigare "av denna världen"? Kan det vara så att det var einhärjarna som bar dylika hjälmar i Odens Valhall? Tyvärr är detta bara en tanke.
Men något hände under folkvandringstid. Begravningsskiket ändrades och mycket tyder på att asatron, som vi känner den, började formeras just då. Horn och fruktbarhet skulle i så fall hänga ihop med Vanerna eller rent av jättarna. Vanerna var mycket viktiga gudar, men de hade inte med krig att göra, kanske var det rentav tabu att blanda ihop freds och fruktbarhetsgudomligheter i krigiska sammanhang.
Oden verkar dock göra anspråk på horn, men hornen kan ha varit kopplade till en sida av Oden som inte var alltför populär bland krigarna. Oden som shaman och trollkarl. Oden sades ha lärt sig konsten att trolla och spå av Freja och bilden av Freja verkar ha haft påverkan söderifrån, från andra fruktbarhets och kärleksgudinnor.
Isis var en egyptisk gudinna som blev VÄLDIGT populär över hela romarriket. Hon hade två långa kohorn som en av sina symboler och sades vara den främsta utöverskan av magi.
Så långa kohorn verkar med tiden ha blivit ett kvinnligt attribut, förknippat med fruktbarhet och magi. I vikingarnas värld var dessutom många former av magi något som bara kvinnor kunde hålla på med, speciellt sejden. Allt som hade med det att göra var tabu för män som ville kalla sig män.
Och här kommer vi in på de för en viking känsliga begreppet ergi. Allt som på något vis kunde tolkas som att du var lite feminin, gjorde dig till "ergi" en omanlig man. Av allt att dömma var detta ett öde värre än döden för en krigare.
Att ha på sin hjälm ett par horn som lika gärna kan vara kohorn som tjurhorn, skulle vara ett dubbelttydigt budskap och om de kunde tolkas som kohorn, ja, då hade du precis stämplat dig som ergi.
Kanske detta är ett skäl till varför vi inte hittar något spår av att man spökade ut hjälmen över huvudtaget, framförallt inte med korhorn eller kohornsliknande föremål. De ytterst hårda oskrivna lagar som styrde huruvida du var ergi eller en riktig man kan ha varit en starkare faktor bakom en del design än vad som var praktist.
Ergibegreppet har sin motsvarighet än idag, i det tornedalska begreppet "knapsu". Och vad som är knapsu och därmed omanligt, är mycket diskreta men likväl hårda.
Men Gerry, vi kan enas på en punkt och det är att man måste variera sig och själv gör jag det så gott jag kan. Men det går att skapa stor variation utan att helt gå ifrån det som åtminstone antyds i fyndmaterialet.
Mvh Matti