av falsobordone » 20 juli 2005, 01:26
Ja, det där är ju en gammal - och bra - fråga. Visst är det så som du säger att man hade harpor, lutor och andra ackordvänliga instrument och man kan ju tycka att steget till att ta ackord inte är så långt. Men även om det inte är det rent instrumenttekniskt är det desto längre kulturellt och musikaliskt - medeltidsmusikern tänkte inte alls på samma harmoniskt uppbyggda sätt som musiker i dag. Man kan säga att vi idag tittar (och lyssnar) på ett flerstämmigt stycke musik "vertikalt", dvs. ett tvärsnitt av musiken uppifrån och ner, med extra uppmärksamhet på harmonierna som uppstår. Medeltidsmusikern såg, såvitt vi kan bedöma, samma musikstycke "horisontellt", dvs. det viktiga för honom/henne var de olika stämmornas fortlöpande och förhållande till varandra. Sedan har det också att göra med det faktum, att med det stämningssystem som var vanligast på medeltiden (det pytagoreiska), blev vissa intervall mycket falskare än andra - t.ex. tersen som ju är en viktig ingrediens i moderna ackord. Tersen behandlas rent av som en dissonans, jämförbar med sekund eller septim, i medeltida musikteori. Detta förändras mot slutet av 1400-talet när andra strömningar och moden gör sig gällande; det är ju också då vårt moderna harmonitänkande börjar uppstå.
Sedan kan - och skall! - man ju experimentera - det hela beror ju på vad man har för utgångspunkter i sitt musicerande. Vill man spela medeltida musik helt för dess egen skull står det alla fritt att tolka den hur som helst (det är ju detta de välkända party-medeltidsbanden, som Poeta Magica, Corvus Corax, In Extremo och allt vad de heter gör - jag kan garantera att ingen medeltidsmusiker skulle känna igen sig vidare mycket i deras tolkningar... de har andra, mera medryckande kvaliteter än det autentiskt efterforskade) men vill man åstadkomma ett historiskt återskapande och komma närmare hur det verkligen kan ha låtit, är det bra att hålla sig till vissa riktlinjer. Däribland ingår att försöka komma bort från vårt moderna ackord-tänkande och istället se ett komp på ett ackordinstrument snarare som en (eller flera) kompletterande stämmor. Sedan kan de fortfarande röra sig på ett sätt som LIKNAR det vi idag kallar "ackord", t.ex. med så kallade "vandrande kvinter" - i princip ett terslöst ackord som byts ut efter behag och följer melodin. Detta funkar ofta mycket bra, framför allt till enstämmiga melodier som Cantigas. Detta kan användas samtidigt som en bordun, även om det är en fast ton som inte flyttas. Denna kan förresten också förändras genom att läggas i kvinter, komma till, falla bort osv. Hemligheten tror jag är att inte se den medeltida musiken och dess kompmöjligheter som begränsade - vilket är mycket svårt när man lyssnar med blaserade 2000-talsöron - utan som musik med helt andra uttryckssätt och grundförutsättningar. Se där ett långt och krångligt svar på en kort och koncis fråga...
Mvh
Erik A-U