Sannolikt finns det folk som kan det här bra mycket bättre än jag, men de har inte svarat än
Järn idag är inte riktigt jämförbart med järn under medeltiden. Då fanns inga standarder eller säkra leveranser utan smeden var själv tvungen att genom att bearbeta järnet "känna" sig fram till vad det var lämpligast för. Med hjälp av färgskiftningar kan smeden se vilken kolhalt järnet har (idag är plåtarna helt jämna i kolhalten, men under medeltiden kunde en och samma järnbit ha olika kolhalt på olika ställen). Kolhalten är av stor betydelse för vilka egenskaper järnet ska få i sin slutgiltiga form. Hög kolhalt är möjligt att härda, vilket skapar stål som är hårt men sprött, lämpligt för rustningar och svärdseggar. Låg kolhalt ger ett lättsmitt järn som har större flexibilitet men mindre motståndskraft. Dåtiden satte alltså betydligt större krav på erfarenhet när det kom till att bedöma ämnesjärnen - för det var det normala leveranssättet till smedjan.
För Svenska förhållanden kan man säga att det alltid har funnits "självhushåll" på järn, gruvor och ugnar i Bergslagen och stora delar av resten av Sverige bröt malm, färskade och skapade genom flera olika processer smidbart järn. Detta järn transporterades i olika format till större handelsplatser (som städer) där de salufördes antingen direkt till specialiserade smedjor, handelsmän eller grossister. Ibland vidarebearbetades järnet innan det såldes vidare till ytterligare en smed. Processen var mycket lång och från malm till färdigt svärd var det i regel 10-12 olika yrkesbenämningar inblandade som på ett löpande band innan det kunde nå sin slutkund.
Enligt en (av de mycket få) artiklar jag har hittat om medeltida rustningssmide levererades ämnesjärnen i form av ca två cm tjocka järnplåtar ca 30*30 cm. Detta kunde sen bli en hjälm eller någon annan del på rustningen. Det fanns sannolikt också andra leveransformat.
/Henrik Summanen