Tidsperspektiv, kunskap och ansvar…?

av **Karin** » 1 september 2003, 18:31

Vi är alla människor och vi har ett ansvar för våra medmänniskor. Ser jag två personer slåss på stan har jag ett ansvar att försöka få dem att sluta och går jag medeltidsklädd på en marknad har jag ett ansvar att inte sprida en falsk bild av hur en kvinna på 1300-talet såg ut. Det betyder inte att alla måste ägna all sin fritid åt att föreläsa om medeltiden för ointresserade bimbos. Jag berättar gärna det jag vet (om jag inte är för trött), men det beror på att jag tycker om att berätta saker för andra. (Det är därför jag har utbildat mig till lärare, som Sara påpekade.) Om folk däremot betalar för att komma och titta på oss och lära sig om vikingatiden/medeltiden, som på Foteviken och Hantverkslägret, är det vår skyldighet att vara lite pålästa och svara så vänligt vi kan.

Lasse frågar "Och är det någon mening med att lära dem det över huvud taget?". Jag är tveksam. Som Eva skriver tror jag inte att mänskligheten blir lyckligare av att veta att man inte använde krossad sammet under medeltiden. Tvärt om blir nog många människor lyckligare av att få klä ut sig i krossad sammet och hennin. (Och jag är ond som försöker hindra dem.)

Karin

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Eva Andersson

jag tror faktiskt inte heller att världen skulle bli en fantastiskt mycket bättre plats om svensken i gemen visste mer om medeltid (fast visst vore det trevligt), det finns en hel del andra saker att engagera sig i om man vill göra det.

Eva
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

av **Sara Lundström** » 1 september 2003, 21:00

[quote]Originally posted by Karin
Tvärt om blir nog många människor lyckligare av att få klä ut sig i krossad sammet och hennin. (Och jag är ond som försöker hindra dem.)[quote/]

Men du försöker ju inte hindra dem! Du föregår med gott exempel, och det är annorlunda. Det är det som är skillnaden. Att svara på direkta frågor är en sak (som vissa tycker är kul och andra inte), men att stolpa omkring och uppfostra folk är något helt annat. Och enligt mig, både förkastligt och dödfött.

av **my_mmy** » 2 september 2003, 01:05

Jag tycker att alltför många människor i den moderna världen är alltför ivriga att ta ansvar för andra. Om någon kommer upp till mig och frågar en fråga är det väl alltid mitt ansvar att svara så gott jag kan, eller att erkänna att jag inte vet, (eller i somliga fall påpeka att de inte har med det att göra) och det gäller alla ämnen, inte bara historia. Det har ju med ärlighet att göra. Men det är inte mitt ansvar att utbilda folk alls, om de inte vill bli utbildade.

-maggie

av **Lasse C** » 2 september 2003, 07:05

Jaha, ja, det var intressant att se åsikterna här. Själv hör jag till dem som anser att vi har ett ansvar för att sprida kunskap och väcka ett intresse, däremot är det inte på något vis självklart hur det ansvaret ser ut! Det varierar med situation och person.
Eva summerar det bra, tycker jag:
<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Eva Andersson
Det innebär att när jag är ute och föredrag tar jag (mycket modest) betalt, men också att jag kanske inte vill jobba på min fritid. Om någon frågar något konkret svarar jag naturligtvis och jag tycker det är jättekul med öppna lägret, skulle gärna ha det 3 dagar under medeltidsveckan, men om jag är och går på marknad med mina barn och någon säger: "Åh en riddare" om min man, eller har olikfärgade kilar i sina kläder är det _inte_ min plikt att gå fram till dem och tala om hur det är.
Eva <hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Så behöver jag kanske förtydliga mig själv lite:
<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Lasse C
<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Sara Lundström

På öppna dagen i lägret håller jag mig undan för att jag inte gillar dumma mundisfrågor. <hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">
Ville jag vara bitsk skulle jag säga att du genom detta aktivt bidrar till att de "dumma mundisarna" fortsätter vara just det...[;)] <hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">
A) Jag hade inte för avsikt att vara bitsk. Faktiskt.
B) Om man tycker det är jobbigt att svara på frågor är det bäst och mest konstruktivt både för en själv, mundisarna och resten av lägret om man håller sig undan. Helt enig. Det jag tycker är tråkigt är om man (= Sara eller någon annan) utgår från premissen att mundisar är jobbiga, korkade puckon. Då gör man en aktiv insats för att de skall vara just det, och för att bevara alla missuppfattningar och motsättningar som finns från båda håll.

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Sara Lundström ...att stolpa omkring och uppfostra folk är något helt annat. Och enligt mig, både förkastligt och dödfött.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">
Jepp, helt enig, Sara - men jag kan heller inte se att varken jag eller någon annan fört fram önskemål om att vi skall "stolpa omkring och uppfostra folk". Var hittar du det? På min dator syns det inte, i alla fall...

Till sist, Angus, tycker jag också att seriöst menade frågor alltid är OK, även om jag hört dem förr. Dumma frågor finns inte, men däremot både frågor och dumheter. Kommentaren om telefonkiosken är ett bra exempel, själv tänker jag alltid på en annan kommentar. Jag har byggt flaskskepp i snart 30 år, och det är ofelbart alltid en del personer (av någon anledning alltid manliga) som skall gör sig "roliga" genom att ställa frågan "Är det inte svårt att limma på botten på flaskan igen så det inte syns? höhöhöhöh..." Senast den kommentaren kom tittade jag i en anteckningsbok och sade "236!". Han sade "Öh, vaddå 236?" Mitt svar: "Det är så många gånger jag hört någon kläcka den kommentaren och tro att de var roliga sedan jag började bygga 1975." Hans reaktion: Långt ansikte. Jag svarar gärna på frågor, även sådana som jag fått hundratals gånger - men när det handlar om noll intresse och man enbart vill förlöjliga mig och det jag gör: Sorry, då biter jag tillbaka.

av **olafR** » 2 september 2003, 08:48

Finns det något roligare än att berätta för mundisar om saker som dom inte hade en blekaste aning om, eller att besöka en skola och se alla barns blickar som säger både wow och han är knäpp, när jag pratar om vikingar och riddare i min dräkt/rustning.

Sen kan man ha turen att träffa på dom som är oerhört kunniga och ser direkt när man har något som inte är riktgt rätt, och då får man förklara sig [:I]

Jag håller med i att vi har ett ansvar, men att vi gör det som vi känner för, jag älskar att vara på demon och uppvisningar och jag gör det gratis för föreningen. Så att den skall kunna existera och därigenom ge flera möjligheten att lära sig allt det roliga jag har fått lära mig.

Ser fram emot vår fest UmaX då det kommer att komma mundisar, vad roligt vi skall ha [:D]

Mats

av **Lasse C** » 2 september 2003, 10:17

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by olafR

Finns det något roligare än att berätta för mundisar om saker som dom inte hade en blekaste aning om, eller att besöka en skola och se alla barns blickar som säger både wow och han är knäpp, när jag pratar om vikingar och riddare i min dräkt/rustning.
Mats
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Precis, vi skall inte glömma den biten när vi talar om ansvar: Det kan vara förbaskat roligt att ta det där ansvaret, också! (OK, alla tycker inte det, men de kan ju låta bli, då!)

Jag håller inte bara på med "historiejox", utan även en del andra lite "udda" saker, som knopslagning, flaskskeppsbygge och bumeranger.
Det har gjort att jag genom åren haft en hel del demon av olika slag (och även tackat nej till rätt många) - och haft roligt. Enormt roligt. Inte "[}:)]-vad-jag-är-bra-roligt", om du förstår vad jag menar, utan den sortens roligt som blir när man möter ett ärligt intresse, ser nyfikenheten tändas i ett barns blick eller ger någon en aha-upplevelse.

Jag minns en bumerangdemo en gång, där jag såg en liten försagd kille på 10-11 år i bakgrunden. Hela han utstrålade längtan att få prova, men han tordes inte fråga. Kompisarna hånflinade öppet när jag bad honom komma fram om han ville prova, det var tydligt att han stod lågt på rangskalan. Killen var jättenervös, men jag gav honom en rätt lättkastad bumerang, instruerade honom noga - och han klippte in ett klockrent första kast med en retur på ca ½ meter från honom! Från de förut hånflinande kompisarna kom nu i stället en tystnad fylld av motvillig respekt. Killens ansiktsuttryck i det ögonblicket låter sig bara inte beskrivas. Jag gillar att sprida kunskap om de saker jag håller på med - egentligen inte främst för att jag tycker att det är mitt ansvar, utan för att det ger mig den sortens ögonblick! Ger du inget, får du inget. TINSTAAFL.

På frågan om det är någon mening med att lära ut sådant man kan... Tja, i en hel del fall spelar det förmodligen ingen större roll. I andra fall, återigen, så spelar det roll. (Jag vill gärna tro att det där klockrena bumerangkastet gav den där lille killen en del, t ex) Vilka som är vilka vet vi inte på förhand.

Även om vi, när vi lyckas väcka ett visst historieintresse hos någon, inte åstadkommer mer än att den människan tittar lite mindre på TV, gör lite mer saker själv, och har tråkigt lite mer sällan - så är väl det inget dåligt facit, eller?

av **my_mmy** » 2 september 2003, 10:33

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Lasse C
Det har gjort att jag genom åren haft en hel del demon av olika slag (och även tackat nej till rätt många) - och haft roligt. Enormt roligt. Inte "[}:)]-vad-jag-är-bra-roligt", om du förstår vad jag menar, utan den sortens roligt som blir när man möter ett ärligt intresse, ser nyfikenheten tändas i ett barns blick eller ger någon en aha-upplevelse.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Jag tror att mitt problem med förslaget om "ansvar" är att alltför många tolkar det dels som en anledning att "stolpa runt och föreläsa", och dels att ett stort antal människor tycks vara mer intresserade av att, som du säger, känna den där "[}:)]-vad-jag-är-bra" känslan, snarare än att ge folk information de verkligen vill ha. Jag har sett tillräckligt mycket av det - och låt oss erkänna att mycket av gnällandet på medeltidsveckans oseriösa deltagare, och klankandet på SCA och lajv har ofta mycket att göra med ett behov att vara överlägsen.

Så ursäkta om jag är lite paranoid över det där med ett självpåtaget "ansvar"...

Själv gör jag många utflykter till skolor och bibliotek för att tala om historia, och det jag finner gör mest intryck är när det plötsligt går upp ett ljus att historia helt enkelt är om människor, som levde i en något annorlunda värld, men inte var ett dugg annorlunda från oss. Det är en revolutionerande tanke, och jag tror att det är det som fångar så många med Arn-böckerna: världen är annorlunda, men där är det otänkbara - människor är det inte. Och var det inte just det som är Guillous poäng?

now let the flame war begin![B)]

-maggie

av **Lasse C** » 2 september 2003, 10:57

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by my_mmy
...det jag finner gör mest intryck är när det plötsligt går upp ett ljus att historia helt enkelt är om människor, som levde i en något annorlunda värld, men inte var ett dugg annorlunda från oss. Det är en revolutionerande tanke...
-maggie<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Ahhhh, lysande![:D]
Visst, det är väl där det kan spela någon roll om vi delar med oss av våra kunskaper eller inte. Det gör skillnad när man ruskar om människors världsbild lite, får dem att tänka i lite andra banor än sina invanda.

Jag inledde diskussionen med att fråga om vi hade ett ansvar för att (bl a) förmedla kunskapen att all mänsklig utveckling inte skett i modern tid, och om det var någon mening med att göra det.

Din kommentar gör att i alla fall jag är starkt benägen att svara ja på det.

av **Raymund** » 2 september 2003, 11:10

Det jag finner svårt med kunskapsförmedling till allmänheten är hur mycket man får förenkla och generalisera. Speciellt när man lär sig mer så inser man hur lite man egentligen vet och hur mycket man måste gissa och kompromissa i sitt medeltidande, men ska man hålla en lång utläggning om vad som bygger på fakta och vad som är antaganden, interpolereringar och anakronismer så hinner nog publiken tröttna och gå därifrån om de nu inte är specialintresserade, men då är de nog redan med här på forumet...
Så hur mycket får man förenkla och 'ljuga' för publiken?
Dock så är nog det viktigaste att man inte ska vara rädd för att svara "Jag vet faktiskt inte" när någon ställer en knivig fråga, försöker man bara hitta på ett trovärdigt svar så gör man bara publiken en otjänst.

/R

av **Eva Andersson** » 2 september 2003, 12:57

Raymund, kunde inte sagt det bättre själv!
Källkritikens mer snåriga bitar och mer avancerade historieteori (typ Focault) besparar jag dem som inte frivilligt skrivit in sig på universitetet (men då jävlar [;)])

Eva, måste läsa om Assyrierna nu, har första föreläsningen på A-halvfart kväll imorgon

av **Lasse C** » 2 september 2003, 14:24

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Raymund

Det jag finner svårt med kunskapsförmedling till allmänheten är hur mycket man får förenkla och generalisera.
/R
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Det här är väl dilemmat för den s k "populärvetenskapen"?
Om en akademiskt skolad person skriver populärvetenskap så får han/hon anpassa sig till publiken. Om han/hon förenklar och generaliserar så pass att det blir lite mer lättsmält och vi vanliga dödliga kan ta till oss det så får han/hon skit av den akademiska världen. (Enligt mitt förmenande egentligen mest för att de andra akademikerna i hemlighet också skulle vilja sälja de upplagorna men inte klarar av att skriva så det säljer...[:p]) Skriver han/hon så att det kan accepteras av den akademiska världen så blir det också enbart för den akademiska världen.

Både för en professor i historia eller en medeltidsentusiast som skall göra en presentation i en skola gäller väl samma kompromiss. Svårt.

av **Sara Lundström** » 2 september 2003, 17:13

Ett problem i våra hobbies (om man nu får vara lite internkritisk) är väl snarare att folk har så fördömt svårt att problematisera! Om man hört något på föredrag eller läst i en vederhäftig bok tror många att detta är Sanningen. Så Här Var Det På Medeltiden, Basta Bananer. Uttrycken "i regel", "för majoriteten", "under vissa förhållanden" och "så vitt man vet" verkar saknas i väldigt mångas vokabulär. Detta upphör aldrig att irritera mig.

av **Sternschild** » 2 september 2003, 17:54

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Sara Lundström

Om man hört något på föredrag eller läst i en vederhäftig bok tror många att detta är Sanningen. Så Här Var Det På Medeltiden, Basta Bananer. Uttrycken "i regel", "för majoriteten", "under vissa förhållanden" och "så vitt man vet" verkar saknas i väldigt mångas vokabulär.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Håller helt med Sara, till detta kommer hävdemyterna.
"Så här gör vi",
"Så här gör den" och
"Så här har vi ju alltid gjort"
Som med ålders eller auktoritetsvördnad får något att vara rätt, utan någon källa till varför det är så "rätt". I vissa fall blir man inte så populär när man ifrågasätter dem här och liknande myter.[}:)]

av **Pernilla Leijonhufvud** » 2 september 2003, 20:42

Mina egna funderingar på temat gäller hur det var för mig när jag var liten. Själv var jag dödligt fascinerad av det som jag senare förstod är kulturhistoria, men tyvärr var det inte det man fick lära sig i skolan. Alltså blev ämnet historia ett vanligt, tråkigt skolämne, iallafall efter lågstadiet (där vi åtminstone fick prova på att ringla lerkrus, även om vår lärare inte visste hur det egentligen gick till). Ingen av min klasskamrater förstod tjusningen med att läsa "Dag från skogarna" eller "Trägudars land" (Det här var på 70-talet). Tänk om jag hade fått vara med om att en person som verkligen visste något om "forntiden" och som kunde berätta om den hade kommit till vår skola och gjort det! Resten av mina klasskamrater hade kanske inte brytt sig, men det hade gjort ett bestående intryck på mig.

Vad jag vill säga är att större delen av "mundisarna" kanske är ointresserade, arroganta, irriterande eller t o m fientliga -- men bland dem finns kanske en liten (eller inte så liten) pojke eller flicka som suger åt sig som en svamp och aldrig kommer att glömma det man berättar.

Problemet med att ha ett "ansvar" är väl kanske som vissa har sagt, att man inte vill jobba när man har semester, men det kan också vara en stoppkloss för dem som är nya. Vad kan jag ha på mig, hur mycket måste jag kunna svara ifall någon kommer fram och frågar mig? Vågar jag klä mig i dräkt nu? Alla är inte heller bra på att prata och förklara. Och ibland är man helt enkelt för trött eller inte på humör. Men det ansvar man har är ju att förmedla intresset, snarare än kunskapen, att svara på verkligt intresserade frågor, och att kunna urskilja vilka frågor som är intresserade, även om de ibland kan verka dumma (vi får komma ihåg att vi kanske har bättre koll än genomsnittet).

Själv har jag alldeles för lätt att uppfatta frågor som dumma, och det är en konst att kunna hålla god min när man går i dok och haklin och efter femielfte gången får frågan om man är nunna. Men då får man komma ihåg att för frågeställaren är frågan kanske inte alls dum, och de flesta ordensdräkterna för nunnor härstammar ju trots allt från den ärbara kvinnodräkten under medeltiden, och i Sverige idag har folk i allmänhet ganska dålig koll inte bara på medeltiden utan även på katolska ordensdräkter.

Nu har jag svamlat ut ordentligt, känns det som, men jag vill nog avsluta med att det i slutändan måste vara upp till en själv hur mycket man vill sprida kunskap, men att det viktgaste ändå är att man har ett trevligt bemötande så långt det är rimligt, och att man mycket väl kan säga att "Jag är tyvärr inte så bra på att förklara, så det är kanske bättre du frågar någon annan." Eller ge boktips. Eller något annat.

av **Vix Hq** » 2 september 2003, 21:17

Hos en del "förmedlare" får jag känslan att just de där benhårda "så här var det"-uttalanden är en blandning av att vilja vara expert, samt en (miss)uppfattning att publiken inte vill höra "kansken" och "möjligtvis" - att de inte kan ta till sig informationen om den inte är rakt och entydig. I en del fall kanske det är på det viset -- är man egentligen inte intresserad av det som sägs kan osäkerheter och olika tolkningar uppfattas som svimmel-svammel. För någon som faktiskt har ett ärligt intresse (hur litet som helst) tror jag dock att den lite mer öppna varianten av förmedlande vinner i längden. Får man någon att börja tänka på ett annat/nytt sätt så är det, som sagts tidigare, ett framsteg så gott som något. Man behöver ju inte börja med värsta problematiseringsföreläsningen, men jag tror att många kan ta till sig mer än de enklaste generaliseringarna om man presenterar det hela på ett pedagogiskt vis. 10-åringarna som jag föreläste för härom året kunde det definitivt (och jag är inte dirket den mest pedagogiska människan i världen). Faktum var att de inte köpte generaliseringar över huvud taget. Smarta små ungar!!!

Detta om detta.

Det viktigaste angående ansvar tycker jag är att inte blanda ihop det med/tolka det som en plikt. Jag måste ta ansvar för det jag säger och gör, men jag har ingen plikt att upplysa folk om jag inte själv valt att göra det här till mer en än hobby. Själv tycker jag det är kul med folk som frågar (även om man kan bli lite trött på "Så du är arkeolog. Som i Jurassic Park! Har du grävt upp några dinosaurier på sistone?") och har inget emot att svara på frågor. Men någonstans går en gräns för vad man gör för att det är kul och vad som blir en arbetsuppgift (som för all del också kan vara kul). Skulle jag mot förmodan få betalt har jag inget emot arbetsuppgiften, men så länge jag pysslar med det här som fritidssysselsättning så är mitt enda egentliga ansvar mot mig själv, de som drabbas av mig och hur jag bemöter folk. Inte att aktivt "utbilda" någon, i synnerhet om de själva inte vill det.

Min stora käpphäst är som bekant att jag hellre går till en medeltidsmarknad i jeans och tröja än i en dräkt jag inte kan stå för (nåja), men det är mitt personliga val (jag syftar då på tillställningar där de flesta besökarna inte klär ut/upp sig och det inte finns några krav [;)])!

Um. Där tog orden slut, tror jag!

/Vix.

Tidsperspektiv, kunskap och ansvar…?

Vilka är online