Historiska världars forum

Vad som alltmer för mig framstår som ett faktum är vikingarnas sätt att regelmässigt använda vattensystemen i inlandet för transporter. För oss moderna människor kan det förefalla som omöjligt att sådana transporter förekom, men när man studerar kartan, gamla vattennivåer och skriftliga källor så framstår det alltmer klart att vattensystemen i inlandet användes regelmässigt för transporter.

Tungt gods var ju svårt att transportera med den tidens skrala vägnät, så vattenvägarna var nog flitigt frekventerade. Problem uppstod naturligtvis när man nådde slutet på ett vattensystem och var tvungna att dra skeppen över fast mark till nästa vattensystem. Där återfinner vi dragställena som ibland kunde innebära ganska långa sträckor på torra land. Namnen som talar om för oss att här funnite ett dragställe finns ofta kvar än idag.

Vad tror ni man använde för båtar ?
Släpade man med sig båtarna hela vägen ?
Fanns specialbåtar som användes i "sitt" vattensystem ?
Hur vanligt var de med inlandstransporter på vatten ?
Hur långt tillbaka i tiden användes båtar för längre transporter ?

Det är inte frågan om att vikingarna kom på det. Så har man gjort i alla tider sedan hedenhös!

En mycket vanlig båttyp av vilken man gjort fynd från stenålder till 1800-tal är stockbåten eller Stockkanoten. En väl gjord sådan var inte alls så klumpig som många av de rätt taffliga nygjorda som finns idag är. I Norge har man bland annat hittat en ohemult stor sådan från äldre järnålder, motsvarande en hjortspringsbåt eller liknande i storlek.
Fanns en trevlig film på sjöfartsmuseet i Olso av den.

Kvänerna, det vill säga tornedalingarnas förfädrer skall ha brukat extremt lätta båtar som de kunde bära med sig över fjällen för att sedan kunna anfalla Hålogaland längs de norska älvarna. Antagligen något i still med vad som kallas för espingar i Finland. Mycket väl urholkade aspstockar som är både lätta och starka.
Både samer och tornedalingar har brukat en modell av långsmala båtar som lättare tog sig genom forsar och gav mindre motstånd när man rodde eller paddlade uppströms.

På större sjöar fanns det säkert större båtar, men nyckeln till vattensystemen i inlandet är dock båtar av ungefär en ekas storlek. Kan ta några man men är inte för klumpiga för att inte kunna dras förbi forsar etc...
Istället för storlek har man antal.

Visst, man har ända sedan jägarstenåldern använt båtar, men min fråga gällde regelmässiga längre resor och transporter av varor på vattenvägarna i inlandet.

Jag har seglat en del råseglare och den erfarenheten jag har, och den som delgivits mig av sådana som är mer erfarna än jag, är att lättare båtar är att föredra både när det gäller mälardalsfärder och seglingar över östra salt och längre in i ryssland. Lättare båtar med färre årpar är mer lättmanövrerade, ligger inte lika grunt i vattnet, är lättare att dra och framför allt ros fortare. På Stefnir som jag seglat på en del har det gjorts tester med tre kontra sex årpar. Skillnaden i hastighet visade sig vara så marginell att det var mer lönsamt att använda tre årpar med sex roddare och några fler avbytare.

Många av vattenlederna var tämligen grunda och då är en båt som ligger högt i vattnet att föredra. Att inlandstransporter var vanliga kan man tydligt se på hur bebyggelse, gravar och runristningar ligger i anslutning till större farleder.

Att korsa östersön med mindre båtar har visat sig göras utan några problem. Med optimala väderförhållande korsar man östersjön (Upplands östkust - Finska fastlandet via Åland)på några dygn. Väl i ryska vattendrag som Neva är motströmmen ganska stark och då måste båten vara lätt att dra och ro.

Det var väl ungefär vad jag försökte säga med, Vendel, även om mitt inlägg var lite allmänt.
För varutransporter längs inre vattenleder är lätta båtar att föredra och dessa torde inte skilja sig alls från det som man idag bara vill kalla "ekor" eller "roddbåtar".

Precis som Vendel säger så kan man se betydelsen av vattenvägarna i inlandet på hur bebyggelsen ligger. Detta blir extremt accentuerat om man studerar norra Sveriges bondebygd men även hur fångstfolkens samlingslokaler låg grupperade.
Vattenvägar var en nödvändig förutsättning för transporter under sommarhalvåret. Skidor och slädar kunde dessutom också dra nytta av frusna vattenleder som gjorde att dessa även vintertid kom att fungera som transportleder.

Jag förstår kanske inte riktigt din fråga, Miklagard, men för mig har det alltid varit självklart. Vattenvägar i inlandet var något som jag fick mer eller mindre inbankat i huvudet under grundkursen, egentligen innan. Och uppvuxen i Norrbotten med mormor och morfar boende vid Mounioälven så var det ingenting jag ens funderade över utan såg som självklart. Finns ingen väg tar man båt helt enkelt.

Därav mitt något förvirrade svar. Lite i still med "Vad skulle de annars ha gjort?"
Vikingatiden kom inte med något nytt alls vad gäller resor på inre vattenleder. Skillanden är att vi då fick folk som skrev ned saker om dessa resor, helt enkelt. Om ens det eftersom de förmodligen var så självklart att det inte var värt att nämnas.

Med lätta båtar menar jag båtar av storleken 6-12m. För segling till vardags användes möjligen båtar av ungefär samma storlek som dagens nordlandsseglare.

Det finns inget tvivel om att vattenvägarna var mycket lättare att ta sig fram på än genom skogen. Den som har tagit sig fram genom obanad skogsmark vet vilket kringelkrokande det är med ständiga rörelser både i höjd ock sidled. Att släpa med sig packning och last gör det ännu svårare. Så det är fullkomligt logiskt att man i möjligaste mån lade bosättningarna vid vatten så transporterna kunde ske på vattnet.

De flesta båtar var nog tämligen små 5-8 meter var vanligt enl fyndmaterialet. Men tyngre transporter krävde större båtar. Se mina inledande frågor !

Hmm... Vilka typer av varor eller gods tänker du på när du pratar om tyngre transporter?

Jag vet att bönder rodde ut boskap i sina vanliga båtar på många håll. I Tornedalen skeppades allt möjligt över och längs älven med båt.
Jag kommer tyvärr inte ihåg hur stora de båtar var som min morfar och hans grannar hade, men de var väldigt långsmala.
Nu gör du mig väldigt nyfiken på att studera detta, så det är möjligt att jag försöker få fatt i lite litteratur om flytetyg på Torneälven och sådant. Men i stor sett så fraktade dom allt som tänkas kunde i sina båtar. Om en båt inte kunde ta allt, så skaffade man fler båtar.
Och om hästen var för tung så delade man helt enkelt på hästen med en yxa, rodde över den i två omgångar, och så sydde man ihop kraken efteråt och red hem han!

Det är dagens sanning och så har morfar och hans far före honom fått det berättat för sig att dennes far minsann gjorde![:p]
(Okej, jag medger att jag tagit en viss berättarfrihet i bästa tornedalska berättartradition, men vad tusan!)

Som sagt så tror jag att den omedelbara lösningen på alltför tung last för små båtar var att skaffa en likadan båt till och dela på lasten.

Men det finns ett sätt till som alltför ofta glöms bort här söderöver, men som defenitivt var brukat varhelst isen frös nog tjock.
Man använde släde och pulkor!

Som jag sa så är älvar, åar och sjöar utmärkta leder vintertid och nyttjades flitigt norröver. När silver skulle fraktas från gruvorna vid Nasafjäll var det samer som tvangs ställa upp med akjor och renar för att frakta varorna.

Med slädar och pulkor blir det också ännu mer smidigare att ta sig fram då man kan nyttja även stora myrar och mer farbara skogspartier och jag skulle nog påstå att bästa årstiden att transportera det mesta var just på vintern!
Det var ju bland annat därför marknader hölls på vintern vid Distinget långt fram i tiden vid Uppsala. Folk kunde komma långväga ifrån med slädar, ända från Norrland, med varor. Fynd i Sigtuna indikerar närvaro av slöjdare som arbetade i sydsamisk tradition, vilket ju pekar på att folk från Norrland tog sig långt söderut, säkerligen på vintern.
Åkte man dessutom i karavan med erfaret folk och med vana dragrenar eller slädhästar, så var djuren ofta duktiga på att känna om isen började bli svag, så karavanen kunde stanna och en alternativ väg kunde letas fram. Och gick en igenom fanns det andra som omedelbart kunde ingripa.

Jag skulle faktist föreslå att om transporterna var för tunga för de flytetyg som kunde trafikera vattenvägarna som fanns, så väntade man till vintern och brukade slädar, pulkor och skidor.

Timmer och sten tilll borgbyggen fraktades vintertid med släde. Arbetsplikt under den tid det var lättast att transportera och då folk inte behövdes i jordbruket. Även marktransporter behövde väll tjäle i marken, även när det var barmark.
I Danmark så var t.ex. Gudenå som gick ut vid Randers och slingrade sig lång ner ända från Skanderborg utomordentligt viktig.
Studerar man de av mina kartor på min webb som handlar om var jordbruket var intensivt/socknarna var små. Då ligger det vid vattendrag. Som Limfjorden t.ex.
http://web.comhem.se/rovriddarna/kartor.htm
Vore kul hänga med på en rodd någon gång...

Jag brukar alltid försöka att låta sunt förnuft och erfarenhet leda mina tankar när svårigheter att tolka uppstår. När det gäller att försöka rekonstruera forntida skeenden,företeelser och miljöer är detta än viktigare. Kan man dessutom ta hjälp av kunskaper om ett liv i samklang med naturen och gamla tiders erfarenheter från gångna generationer kan man dra slutsatser som åtminstone kommer i närheten av hur det kan ha varit. Därför tycker jag att dina personliga erfarenheter Matti och andras av en värld som alltmer börjar falla i glömska är mycket värdefull.

Tunga transporter gäller ju mestadels handelsmän som måste transportera både sina handelsvaror och betalningen (ofta bytesaffärer).

Jag misstänkte att du syftade på handelsmän, och saken är den att "kvänerna" i Tornedalen, Karelare, norrmän och svenskar idkade handel (och skattröveri i fallet med kungarikena och Novgorod) med samerna och med varandra.
De bofasta inbyggarna i Tornedalen och längs bottenvikskusten var kända för att bege sig på långa äremarksfärder under vinterhalvåret, då kvinnorna sköte den dagliga ruljansen på gården. Därav kan Adam av Bremens förvirrade beskriving om Amasoner komma.
Man färdades med pulkor och slädar på med renar som dragdjur. Själv kunde männen bruka skidor, vilket gjorde att man kunde lasta mer bakom dragdjuren. Detta gjorde att man vintertid inte var bunden vid vattendragen per se, utan även kunde utnyttja system av myrar som inte kunde befaras med båt, men som var utmärkta för pulkor och skidor vintertid.

Man färdades i grupp, och det var inte bara för att man behövde flera pulkor att lasta i, men också för risken av angrepp från konkurrerande grupper. Det var redan då Vilda Lappland däruppe.

Fällar var fram i 1500-talet den osvikligt viktigaste handelsvaran som producerades i Lappmarken, men kväner och de hälsingar som bodde fast vid älvar och kuster handlade säkerligen även kött och andra viltprodukter i utbyte mot hö till skor, järn och stål, både som råmaterial och som färdiga produkter, smycken av typer som samerna uppskattade osv...
Det innebar ju att konvojerna var dyrbart lastade i bägge riktningar.

Sedan så jagade erämarksfararna även själva för att få tag på pälsverk.

När vi så kollar på de norrländska älvarna, så har de ofta rediga sluttningar som gör passager vid sidan av forsar vanskligt. Det handlar också om färder genom stora områden utan fast bebyggelse, och man kunde ju inte veta om den samegrupp som kanske brukade bo vid platsen under tider på året verkligen var där och kunde hjälpa när det behövdes.

Därför tror jag på båtar som inte var större än säg 8 meter, långsmala saker som kunde ta forsar och som var lättare att ro uppströms genom sin form.

Går vi söderut med de mer mesiga vattensystemen ( ) som finns där, kan jag tänka mig båtar som kanske hade mer bredd och som var mer grundgående, men jag tror att storleken inte var för stor om det handlade om just mindre vattensystem, då smidighet är viktigt.
Då tjänar man på att ha fler mindre båtar än en stor, eftersom de tar sig fram lättare, och är olyckan framme finns det andra båtar som kan undsätta och vid behov fördela den skadade båtens last mellan sig.

Mycket kring vikingarnas och äldre perioders vattentransporter har fokuserats på båtar som färdades över hav eller längs de ganska mäktiga floderna i österled eller i Europa. Därav betraktas de som gick i österled som närmast "småbåtar".
Jag hävdar att vid sidan av norrlandsälvarna, som även de kan ställa till problem för mindre vikingaskepp, så måste man tänka om helt. Det är inte häftig med ekor och dylikt, men när det gäller färder i inlandet så gäller "smal is beautiful".

Sedan så är jag övertygad om det frusna vattenvägarna var minst lika betydelsefulla för nordborna, som när de låg öppna. Man hade bevisligen skidor och slädar, ja, man hade ju även isläggar, och det var nog inte bara för att det var kul att åka skridskor.