Rebec i Sverige?

[Christer Furberg]

Tack så mycket! Jag är rätt nöjd själv, om jag inte ska vara så blygsam.

Det lär tyvärr dröja innan jag gör någon inspelning; i nuläget har jag inte ens någon mik. Men jag kanske lånar en så småningom (tidsbrist, etc., etc.).

Om man ska försöka beskriva klangen kan man väl likna den vid en hes sopran: inte så stark (jämfört med fioler och så), ganska övertonsrik, silvrig, surrande...
Det är väl också så man brukar se medeltidens klangideal: rätt långt ifrån det moderna, romantiska, stora och svulstiga, utan mer övertoner, nasalt.

I nuläget använder jag en av mina fiddlastråkar som Olle Gibson har byggt. Den är ganska rak, ungefär som en stråke till en diskantgamba, och jag håller den också på gambavis när jag har rebecen i knät. Det finns ingen skruv för att spänna taglet, utan det gör jag med långfingret, på gängse gambamanér.
Jag har också lånat en Moraharpastråke av en kompis, och ska bygga en sådan så småningom -- alltså en asymmetrisk konvex. Den håller jag också som en gambastråke när jag har rebecen som en gamba. När jag har den mot bröstet håller jag stråken som när man spelar nyckelharpa (ungefär som ett cykelstyre) och spänner taglet med tummen.

Apropå stråkfattning, kolla högra lillfingret på kyrkomålningen från Häverö. Värsta tébjudningen!
/Christer

[Martin A]

Galet snygg! Man får ju lust att bygga något själv så småningom.

En fråga, vad tusan är en ljudpinne?

[Christer Furberg]

Tackar!
Ljudpinnen sitter i förekommande fall mellan lock och botten. Den limmas inte, utan kläms fast av strängtrycket. Den brukar sitta ungefär en stallbredd nedanför stallfoten på diskantsidan.
Man började förmodligen använda den för att förhindra att locket säckade. Sen kom man på att den påverkade klangen på ett sätt som man tyckte var snyggt (förutsatt att man satte den på rätt ställe). Klangen blir större och maffigare.
Ljudpinnen har så stor betydelse att italienarna kallar den för "anima".
Det är inte belagt exakt när ljudpinnen började användas.
/Christer

[Lilliwin]

Vad skiljer en fiddlastråke från en rebecstråke? Eller finns det kanske ingen "normal" rebecstråke?
Jag skulle behöva en bättre stråke, åtminstone byta tagel. Min är en fast variant med en träkloss vid froschen som spänner ut taglet. Den ser lagom spartansk ut, men om den har någon som helst historisk förlaga vet jag inte. Fast ljudet blir mycket bättre om jag spelar med fiolstråke!

Någonstans på nätet hittade jag en rebec-video med Falso, men nu kan jag inte hitta igen den. Nån som vet något om den?

[Christer Furberg]

Det finns en massa olika typer av stråkar, både för fiddlor och rebecer, men man kan väl dela upp dem i tre huvudtyper:
1) Relativt långa och raka (men inte konvexa, som de moderna stråkarna är)
2) Kortare och bågformade, symmetriska (som pilbågar)
3) Kortare och bågformade, asymmetriska (som t.ex. nyckelharpstråkar)
Prova att låta tagla om den, men lämna den till någon som vet något om historiska stråkar, så att de inte försöker klämma dit lika mycket tagel som på en modern stråke.

Det ligger en video med rebecspel på Falsos hemsida (), men jag kan inte spela upp den. Kan vara något tillfälligt strul.

/Christer

[Lilliwin]

Min är i så fall av typ 2, men lite längre än en nyckelharpstråke.

Har du något tips på vart man kan vända sig om man har problem med sin "historiska stråke", helst i Stockholmstrakten?

Förresten, har du lackat rebecen, eller vaxat eller vad? Den har så fin, halvmatt lyster och slät yta! Jag har just lackat en liten björkskål, och den kommer inte i närheten av din finish! Kanske läge för en grundkurs i träslöjd också... [:I]

[Christer Furberg]

Tack igen!
När jag skulle ytbehandla rebecen fick jag goda tips av min kusins fästmö Maria som är konservator.
Till att börja med oljade jag instrumentet. Maria tyckte att terpentin var överskattat vid inoljning, så jag körde med kokt linolja outspädd. Den tränger bra in i träet ändå. Jag smaskade på oljan i flera omgångar tills träet var mättat. Allt fick torka tills det inte kladdade längre.
Sedan bonade jag ytan. Jag blandade bivax och terpentin och värmde i vattenbad tills det smälte. Appliceringsmetoden är välkänd från Karate Kid: wax on/wax off. Principen är att ta så lite vax som möjligt och gnugga så mycket som möjligt. Jag orkade 7-8 lager, men jag har hört om folk som kör bortåt 20.

Tyvärr har jag inget tips på vart du kan vända dig med stråken i Stockholm. Ta med den till en reparatör och prata med dem och se om du tycker att de verkar vettiga. De enda som jag har haft kontakt med i Stockholm är Fiolaffären; de säljer åtminstone tarmsträngar.

/Christer

[Lilliwin]

Tack för tipset!

Stråken är nu inlämnad för omtagling, får se hur det blir.

Det som gjorde att jag fick ändan ur vagnen var att jag justerade stränglängden till 335 mm (hade lite kortare förr för att jag var feg). Det gjorde att tonen blev klart bättre, men efter någon dag small a'-strängen av. Shoppingdags alltså...

Jag fastnade för Pirastros Chorda tarmsträngar (dvs det enda som fanns i den vägen). För balansens skull tänkte jag byta alla. Tyvärr är dock Pirastros g-sträng silverspunnen och DET känns helt fel! Var hittade du din g/a-sträng utan silver???

Det går både lättare att spela (fingrarna fastnar inte i strängskrovlet) och låter bättre med de nya strängarna, men jag är ändå inte säker på om jag tycker att det är en ändring till det bättre. På ett enkelt instrument från de lägre klasserna borde väl även strängarna och ljudet vara lite raspigt? Hursomhelst så är det roligare att spela när det går lättare! [:)]

[Christer Furberg]

Jo särskilt den tunnaste strängen bör vara så spänd som möjligt, så det låter logiskt att klangen blev bättre när du förlängde stränglängden (och därmed ökade spänningen).
Det finns instruktioner från 1600-talet om stämning av gamba, där man börjar med att stämma den tunnaste strängen så högt det går utan att den går av, sen stämmer man övriga strängar efter den. Frågan är ju hur man vet när den går av innan den går av...
Jag har använt gamla gambasträngar till rebecen. Pirastro har ospunna c-strängar på ända upp till 28 1/2 PM. Har du tur kan du få ut två strängar av en sådan. Kürschner kanske har också. Sen kan man även använda catlines. De är slagna som rep, fast av tarmar. Men då får man vända sig till någon av de som tillverkar strängar mer hantverksmässigt, och det kostar därefter.
Se för övrigt .
Hur pass kassa strängarna bör vara för att vara trovärdiga låter jag vara osagt. Jag tror att många tillverkade sina strängar själv, vilket säkert gav olika resultat. Det finns för övrigt en härlig berättelse på Music Instrument Makers' Forum om en kvinna som inte var rädd för att skita ner sig, utan provade att göra strängar. Hon blev bl.a. rätt paff när någon berättade att hon kunnat tjäna en hel del pengar på att sälja alla binnikemaskar hon hittat, i ställer för att bara spola bort dem tillsammans med skiten.[xx(]
/Christer

[Lilliwin]

Och vad har man binnikemaskarna till? Inget med musikinstrument hoppas jag!?? Är det förresten fårtarmar?

[Christer Furberg]

Nej nej, det var bl.a. till utbildningsinstitutioner (kurser om parasiter, det var så äckligt så jag läste inte så noga).
Jo det är fårtarmar.
/Christer

[Lidskjalf]

Hejsan!

Fanns rebecen redan under vikingatiden, läste (tror det var fotevikens hemsida) att det skulle finnas ett fynd av en halvfärdig rebec från vikingatiden i norden, vet någon något om detta?
Spelar inte Krauka rebec i sin musik?

//Björn

[Christer Furberg]

Delar av vad som kan ha varit en rebec har hittats i Hedeby. Man hittar ganska lätt bilder av ett försök till rekonstruktion på nätet, men jag har inte sett hur själva fragmentet ser ut. Rekonstruktionen påminner om vissa rebec/lira-instrument från östra Europa och Balkan, som i princip inte har någon hals.
Krauka har med rebec, men som de själva säger: "Eftersom det betød meget for os at instrumenterne havde en god klang, holdt vi os ikke slavisk til de gamle forbilleder". Sen kan man diskutera vad man menar med god klang...