Jag har just läst boken, som har undertiteln "Om konsten att uppfinna sina förfäder". Och... njaääää...
Redan efter ett tag (strax efter att hon arbetat sig förbi romartiden, ungefär) börjar hennes lite raljerande ton kännas obehagligt självgod. Det känns heller inte bra när jag märker att hon faktiskt ägnar sig åt lika svepande generaliseringar och snabba slutsatser som de personer hon kritiserar! (T ex buntar hon obesvärat ihop det gamla "Götiska Förbundet", de värsta nationalromantikerna runt förra sekelskiftet, de drivande bakom Sveriges statliga institut för rasbiologi, och dagens lajvare och medeltidsåterskapare)
När jag läst hela boken känner jag att vad hon gjort är precis vad hon ägnat denna ganska tjocka bok åt att kritisera andra för: Nämligen att servera de slutsatser som är politiskt korrekta i den tid då de förs fram. Det imponerar då inte på mig.
Nota bene: <i>Detta skall <b><font color="red">INTE</font id="red"></b> tolkas som att jag på något vis vill försvara de rasbiologer som Maja Hagerman kritiserar, eller de ideologier som byggts på deras läror!</i> Absolut icke, på något vis! Jag tycker bara att det ger en besk eftersmak när någon kritiserar andra för att de gjort i princip samma sak som vederbörande själv gör - låt vara i en annan riktning. Det blir lite av "När far (eller i det här fallet Maja H) super är det rätt"
Lasse C