För att fortsätta diskussionen från tråden om reenactment och HEMA.
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Peter</i>
Visst, visst. Vad jag menar är att jag personligen inte har sprungit på något som explicit talar om fotarbete, vikten av det och hur det bör gå till förrän i "senare" manualer. Och åter igen: Det är hela tiden fråga om våra föreställningar, baserade på vår förförståelse ur den kontext vi lever i. Så:
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">/.../ visst finns det problem med att hävda sanningar inom HEMA eller historia i allmänhet.<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote"> och <blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">/.../helt säkra kan vi givetvis aldrig bli!<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Det är det som är problemet. Hur VET vi exempelvis att vissa manualer skrevs för de som inte hade instruktör tillhanda? Vet vi det bara för att en snubbe skrev det för 600 år sen? Shit, jag ifrågasätter vad som står i dagstidningen...
Jag påstår, som jag ovan antytt, inte att jag är någon auktoritet inom ämnet - jag är snarare själv en taskspelare som stöder mig på andras tolkningar i stor utsträckning - men jag vill fortfarande hävda att det finns en hel del osäkerheter i frågan. Även om vi tolkar det som att manualerna är skrivna av verkliga mästare, och inte nyfikna åskådare eller dokumenterande munkar så är det fortfarande bara vår tolkning - inte nödvändigtvis sanningen. Å andra sidan kanske man inte ska vara FÖR anal - såna här problem genomsyrar all humanistisk forskning, och någonstans måste man acceptera att såna här risker finns - annars kan man lika gärna lägga ner.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
En inledande fråga: vad är senare manualer?
Så här: du har så klart rätt. Vi kan aldrig veta såvida vi inte har en tidsmaskin. Men det finns grader i tolkningssvårigheten. Och det är att göra det enkelt för sig att säga att vi inte vet. Resultatet blir att allt är lika giltigt.
Vi vet en hel del om historisk stridskonst och vi kan också extrapolera i viss utsträckning. Olika delar är olika säkert. I mitt eget tolkningsarbete använder jag mig av en hermeneutisk tolkningsmodell och försöker sätta mig in i textförfattaren så gott det går. I grund och botten vet jag att det jag tolkar inte kan uttryckas som en absolut sanning, men jag kan också vara hyfsat säker på att jag, beroende på grundmaterialets kvalitet, ändå kommer att landa hyfsat rätt. Och en sak som pekar ytterligare på det är att helt oberoende grupper kommer fram till ungefär samma saker, även om det självklart också skiljer sig åt emellanåt (liksom det skiljer sig mellan historiska mästare inom samma tradition).
En sak som vi med mycket stor sannolikhet kan konstatera är kvaliteten hos de historiska mästarna. Referenser till historiska mästare, av andra mästare är inte ovanligt. Och om vi då har historiska källor som refererar till historiska källor, så kan man anta att de redan på den tiden ansågs ha legitimitet.
Motsatsen skulle vara att det inom den tyska skolan exempelvis existerade en flerhundraårig tradition av lurendrejeri. Vilket får hållas för osannolikt. Talhoffer finns exempelvis dokumenterad genom att hans studenter började bråka och blev dömda till böter. När det gäller fäktmästare som ingick i skrån, så känner vi till när de fick sina skråprivelegier och vi vet också namnen på flera av mästarna, inklusive fäktboksförfattaren Meyer. Det är också sannolikt att Talhoffer var medlem eller till och med grundare, eftersom han avporträtteras med ett lejon St Marcus. Och det var inte några privelegier som delades ut fritt att skapa fäktskrån. Marxbrüder hade i princip ensamrätt tills Federfechter fick tillåtelse att bilda skrå av 1570.
Och när det gäller fäktskolor så har vi statuter och regler bevarade i massor. Det materialet håller ett antal HEMA-folk bäst på att gå igenom (Matt Galas kommer fö till Swordfish, där han säkerligen kommer att prata om det). Flera av författarna är också fäktmästare för diverse adelsmän (Fiore och Ringeck exempelvis). Och visserligen kan vi inte veta om det är sant, men då kan man ju precis lika gärna ifrågasätta huruvida Machiavelli överhuvudtaget hade arbetat för Lorenzo de Medici.
Med andra ord är det svårt att ifrågasätta huruvida de allra flesta fäktmästarna faktiskt var mästare (vi vet att några inte var det, exempelvis Durer så klart). Och vi kan därigenom också sluta oss till att det högst osannolikt att de spelar oss ett spratt (om inte annat för att de i så fall upprepar samma spratt i den tyska skolan i flera hundra år).
Vi kan också vara hyfsat säkra på hur de allra flesta av de grundläggande teknikerna utförs, eftersom vi har ett stort antal kompletterande källor som i mångt och mycket går igenom samma material. Det finns skillnader, men på det hela taget kan man skapa sig en hyfsat god bild. De mer esoteriska teknikerna undantaget.
Vad vi däremot får problem med är att uttröna specifika mästares egenarter. Och om man ska tala om tolkningsproblematik, så tycker jag att det detta som är intressant. För extrapolering och paralleller skapar ett bekymmer för oss som inriktar oss på ett enskilt manuskript. Verifiering av tekniker och särart hos en enskild mästare är extremt svårt och osäkert. Men att skapa en gemensam sörja av alltihop är att välja trygghet framför ovisshet.
Mina 50 öre.
Anders