av Matti » 19 augusti 2008, 22:24
Visst, kanske inte rädsla är rätta ordet, men försiktighet är ytterst viktigt. Se en sköldlinje i härkamp. Det brukar inte ta lång tid förrän någon faller. Men om man skall se till gamla beskrivningar så var allvarliga skador av det slag som gör att man slår ut en person i en linje i en frontal strid inte vanliga. Dödandet började när en sida fick nog och flydde. Varför? Jo därför att man var rädd. Man tänkte främst på att värja sig själv och inte att döda.
Studier av soldater i strid visar att de flesta är sådana som gör som de blir tillsagda, och inte mer, men en mindre andel är såkallade "killers". Dessa dödar fler än de andra, och de andra är främst mentalt inriktade på att hjälpa sagda person att döda, inte att döda själv.
Hursomhelst så är vi nog inte så intresserade av att ändra härkampen, för det synes vara för få som över huvud taget är intresserade och de flesta vill ha den som den är. Så vi är nog mer inne på att börja med något nytt, med Huskarl/HEMA som bas. DE regler som Carnis satte upp var väldigt bra. Sunt förnuft och realistiska träffområden.
Det är mycket träffområdena som jag retar mig på, speciellt efter våra eskapader på Eketorp.
Många kan nog säga att spjutet är ett begränsat vapen, speciellt med de märkligt stränga regler som finns inom härkampen, som verkar gå långt bortom säkerheten. Men spjut och stångvapen dominerade totalt på slagfältet, och svärd och yxa var främst andrahandsvapen. Tyvärr anser jag svärdet överlägset inom härkampens snäva ram, och fastän tvåhandsspjutet ser coolt ut, så gör begränsningarna att jag inte direkt fruktar att möta det.
Men när jag använde spjutet vid Eketorp, och då gjorde låga stöt, hugg och skärande attacker, fick vapnet en helt annan dimension.
Om vi sedan ser till hur skadorna efter angrepp fördelade sig på kroppen, och utgår från fynden på Korsbetingen, så ser vi att man anföll underben, med hugg och stött, vapenarmen, då motståndaren oförsiktigt blottade den, samt huvudet.
Att man undviker att slå folk i huvudet är klokt, men att man tar bort träffområdet underarm och underben, sannolikt de allra vanligaste målen, och de områden som flera av de tekniker vi ser från I:33 beskriver så är lösningen att man hugger i underarmen eller benet. Sen dräper man motståndaren. Det kanske inte ser snyggt ut, kanske upplevs det som "för enkelt". Men strid var oftast ganska simpel och brutal. Om killen inte längre kunde hålla sitt svärd så var det lättare att döda honom, och mycket smartare.
Därför ser jag härkamp mest som en grej för att hålla mig i form, inte som ett medel för att lära sig mer om forntida strid eller som en bra uppvisning i strid. Det är så mycket som bara är modern sport, som att stå med skölden dikt an mot kroppen och vapenarmen framsträkt, något som skulle let till kapad arm på tre röda.
Att säga att det vi som vill ha realistiska träffområden inte vinner något på det, bara för att man inte kan få den psykologiska dimensionen, är inte helt rättvist.
Vi får inte psykologin, men vi får attacker som riktas mot de områden där de riktades. Det har egentligen inget med att göra rena hugg alls, det skall man också göra, men när man inte får göra "rena" hugg mot de vanligaste områdena för attacker, spelar det ingen roll.
Men jag förstår att många inte vill det, och det är deras rätt att tycka så. Men varför försöka att då intala oss att det vi vill försöka är fel väg? Låt härkampen fortgå och följ de regler som gäller på stället. Men varför intala oss som vill prova en annan väg att sluta med det och istället härkampa som vanligt? Jag kanske missuppfattar saker, men när jag upplever liknande reaktioner så blir jag snarast provocerad att kämpa ännu hårdare.
Jag vill påstå, att om man aldrig tränar med underarmar och underben som träffområden så kan man aldrig bli förbered på att försvara dessa, oavsett hur bra ens stil är för att värja bålen och låren. Detta behöver tränas.
Och även erfarna personer får problem när de för första gången möter ett spjut som inte bara sticker eller jobbar rakt fram, utan istället plötsligt "skär" av dem hälsenan eller spetsar vadmuskeln. Jag tror Nelle kan intyga detta.[;)]
Så måste jag dock avsluta med en ursäkt. Jag har sannolikt blivit ganska ilsk bitvis i texten, men jag ber om ursäkt för om jag sårat någon. Det är bara det att ämnet ligger mig varmt om hjärtat.
Det är nog viktigt att åter poängtera att vi inte vill tvinga exempelvis vikingar att köra med våra idéer, men vi vill inte bli vidtalade om att sluta upp med vårt. Sedan är det självklart att den som håller i eventet sätter reglerna och alla håller sig till dem.