av Matti » 18 juni 2008, 09:37
Lamellrustningen är främst för att skydda kroppen och eventuellt över armarna. För att skydda glipor och armhålor är brynjan svårslagen.
Men de fanns lamellrustningar med ärmar. Det är bara att studera avbildningar från bronsålder på Maruyannus, eller stridsvagnskrigare och kuskar. De kunde ha vida ärmar med lamellpansar.
Experiments har gjorts med lamellrustningar, och det finns omnämnt att det även fanns rustningar av råhud eller kokat läder att tillgå. Man får nog anta att de av läder/råhud var för de lägre rankade krigarna på vagnarna, men de väger avsevärt mindre än en med bronsfjäll.
Det verkar som att det också fanns en mellanvariant, gjort av omväxlande råhud och bronsfjäll.
Eftersom de första lamellrustningarna bars främst av stridsvagnskrigare, vars huvudvapen var kompositbågen och i vissa fall kastspjut, så testsköt man mot rustningar med sammansatta bågar och olika typer av spetsar som man hittade. Råhudslamellpansaret gav visst skydd, men inte fullgott. Bronspansaret gav bra skydd, MEN lamellerna slets ibland loss av kraften i anslaget, så vid ihållande beskjutning så försvagades rustningen. Kompositpansaret, det med omväxlande lameller av råhud och brons gav bäst skydd överlag. Råhudslamellen närmast under en bronslamell dämpade kraften i anslaget så att bronslamellen inte slet sig, och träffades en råhudslamell, så fångade bronslamellen under den upp spetsen.
Genial konstruktion, inte sant.
Mot direkta attacker från handvapen, så skyddade bronspansaret allra bäst, och de två andra fungerade hyfsat.
Det var krigarna eller bågskyttarna som var mest utsatta tillsammans med hästarna, då kusken kunde krypa ihop och hålla en sköld, vilket bågskytten inte kunde.
För strid till fots så var pansar väldigt sällsynt, men egyptierna brukade fjällpansar och läderpansar i viss mån, men faktist verkar de vara först i världen med vadderat pansar. Det var ju allt som oftast varmt i soligt, så att kränga på sig en massa rustning kunde vara väldigt kontraproduktivt.
Infanteriets uppgift under stridsvagnens gyllene era var dessutom att dels forma en en skyddande gruppering där stridsvagnarna kunde omgruppera. Egyptierna verkar faktist ha haft ett mycket bra infanteri, trots stridsvagnens dominans, kanske för att de var tvungna att strida i Nubien i en helt annan terräng, och de hade en lång tradition av infanteristrid.
De använde även sammansatta bågar inom infanteriet, uppblandat med nubiska och libyska bågskyttar med traditionella vapen. Nubierna hade enklare bågar, men var högt skattade för sin träffskicklighet och uthållighet. Men kan nog anta att de agerade mycket som skärmytslare och tog sig in på kortare håll, där deras bågar kunde verka, för att söka skydd i den egyptiska infanterifalangen vid behov.
Egyptierna kom kanske att vara de som drev utvecklingen av den lätta stridsvagnen längst i mellersta östern. De hade inte alltför många, och de kunde inte hålla lika mycket hästar som andra, samt de måste importera mycket av träet. Men deras snickare och trähantverkare var vana att ta tillvara på det material de hade och använda det på bästa sätt, och de vagnar som återfunnits i exempelvis Tuthankhamuns grav är ruggit lätta! Man kan utan vidare bära en vagn!
Vikten ligger på ca 30 kilo!
Så alla de där hällristningsbilderna med folk som bär en stridsvagn, de behöver inte vara gudar. Det går och var meningen att de skulle kunna bäras.
Vid sidan av linjeinfanteriet fanns ett lättare elitinfanteri, "löparna", vars uppgift var att följa stridsvagnarna i strid och ge dem understöd i närstrid samt vid tillfälle attackera stridsvagnar som kom för nära dem. De tog hand om fientliga besättningars vars vagn gått sönder och försvarade sina egna vagnar mot fientliga löpare.
Det verkar som om löparna var en bidragande orsak till att stridsvagnen tappade sin ledande ställning på slagfälten runt 1200 f.Kr, innan kavalleriet kom i verkligt bruk.
Folk utanför högkulturernas område fick ofta arbeta som legosoldater i rollen som löpare, och lärde sig att stridsvagnar var sårbara för lätt infanteri, speciellt om de hade kastspjut att skada ekipagen med. Det kan vara en orsak till att hettiterriket och många andra mindre riken rasade samman vid de så kallade "Sjöfolksinvasionerna". Men Assyrien och Egyptien hade vidmakthållit en stark tradition med linjeinfanteri, och inte endast lätt infanteri, och det kan ha bidragit till att dessa två riken lyckades värja sig.
Egyptiskt linjeinfanteri och bågskyttar var synbarligen viktiga orsaker till att man lyckades slå tillbaka två anfall.
Vid ena tillfället fann man fiendens läger och överrumplade dem, och här kunde de egyptiska vagnarna slutligen komma till sin rätt som förföljare av flyende.
Sedan så har vi det berömda sjöslaget i Nilens mynning, då Egyptierna framförallt verkar ha lurat in fienden i själva deltaområdet.
De om detta. Hursomhelst så var pansaret främst förbehållet eliten. Men plåtrustningarna av brons från Grekland bronsålder verkar faktist ha varit ämnade att bäras av elitkrigare till fots. Experiment visar att de inte var så fruktasvärt tunga att jobba i som man påstått (känner vi igen den missuppfattningen?) men att de defenitivt var för tunga att bäras i en stridsvagn, då denna skulle vara så lätt som möjlig för att inte slita för hårt på hästarna.
Problemet är nämligen det att man inte lyckats få fram en riktigt bra sele för hästar. Det var kineserna som utvecklade det form av seltyg och dragok vi har idag, och hos dem brukades stridvagnen som ett vapensystem mycket längre.
