Det kom jobb och helg i vägen men här kommer ett utdrag ur min C-uppsats om lamellrustningen som hittades vid den arkeologiska utgrävningen av Korsbetningen på Gotland. Det är dock bara ett råutkast fetersom jag fortfarande inte är klar med uppsatsen i sin helhet. Remmarna på min brynja var 4mm fyrkantsrem om jag inte misstar mig, infettade i olivolja. Här är dessutom en bild jag hittade på min brynja med mig själv i den. Lamellpansar är förvånansvärt flexibelt, det är t ex som synes inga problem att sitta bekvämt i den.
<hr noshade size="1">
<font size="2"><font size="1"><b>2.4 Den europeiska lamellrustningen</b></font id="size1"></font id="size2">
Lamellrustningsfynd från Europa är tämligen sparsamma. På halvön Krim, som tillhör Ukraina har två lamellrustningar blivit funna i en katakombgrav. De är daterade till 457-473 efter ett mynt med kejsar Leos bild som också låg i graven. Förutom ett stort antal sammanrostade lameller fanns också vapen och två lamellkonstruerade hjälmar. Lamellernas håluppsättning överensstämde med tibetanska exemplar. Enligt Wsewolod Arendt som grävde ut fynden så är graven av avariskt ursprung, ett ryttarfolk som under 400-talet invaderade Krim från Asien (Thordeman 1939:264f). Det finns fler fynd från Krim, förmodligen också av avariskt ursprung.
I Kunszentmárton i centrala Ungern hittades en avarisk grav 1928 där en guldsmed har blivit begravd. Lamellrustningen täckte bålen och liknade lamellerna från Visby och Taq-i-Bostan men saknade det understa hålet. Det är dock möjligt att det har funnits ett hål men att det på grund av fyndets dåliga skick inte går att urskilja. Graven är daterad till 600-talet (Thordeman 1939:264f). En lombardisk gravplats vid Castel Trosino i centrala Italien innehöll också lamellfynd. Castel Trosino erövrades 578 av lombarderna som expanderade från Ungern där de hade varit grannar och allierade med avarerna.
Det verkar alltså troligt att det var de avariska folken som för med sig och introducerar lamellrustningen i europa, självständigt eller genom att vara allierade med lombarderna.
<hr noshade size="1">
<font size="2"><font size="1"><b>3.3 Gotland, Visby</b></font id="size1"></font id="size2">
På Gotland ligger den gamla Hansastaden Visby med ringmur från medeltiden. Staden grundades förmodligen runt 900-talet och under 1000-1400-talet var den en viktig del i den omfattande handeln runt östersjön. På ön har det sedan mycket lång tid tillbaks funnits bönder som både var jordbrukare och köpmän. Tack vare Gotlands gynnsamma läge i Östersjön var det en knutpunkt mellan handelsvägarna från väster och öster. Transitohandeln i Östersjön bidrog till att skapa en förmögen storbondetradition på ön, en grupp som dock hamnade i en konkurrenssituation med de tyska handelsmän som flyttade in till Visby under 1100-talet. Genom uppkomsten av Hansan, ett förbund av städer som idkade gemensam handel och samarbetade för att tillsammans skydda sin handel och sina handelsorter, ställdes dessa gotländska köpmän i skuggan och konflikterna mellan öborna och visbyborna ledde 1288 till öppen fejd, något som dock avstyrdes av Magnus Ladulås (Thordeman 1939:19ff).
Vid 1300-talets mitt ökade konflikterna mellan den svenska kungen Magnus Eriksson och den danske kungen Valdemar Atterdag. Valdemar hade i mars 1359 erövrat Skåne och Blekinge som tjugoåtta år tidigare anslutit sig till Svea rike och planerade 1361 en invasion av den rika och ur handelssynpunkt mycket strategiskt belägna ön för att på så sätt stärka sin ekonomiska och politiska makt i Östersjön (Thordeman 1958:8).
Den 22 juli landsteg den danska kungen på Gotlands västkust efter ett strandhugg på Öland där han intog Borgholm. Det säkraste historiska dokument vi har för Valdemars landstigning på Gotland är en nästan samtida danska skildring av krigståget, Själlandskrönikan. Här beskrivs hur Valdemar besegrar de gotländska bönderna på landsbygden i tre drabbningar och marscherar mot Visby stad med sin här för att därmed förinta en större bondehär utanför Visby ringmur. Denna skildring bekräftas även av Libellus de Magno Erici Rege, en pamflett som är nedtecknad 5-10 år efter Själlandskrönikan. Här beskrivs de tre drabbningarna samt att det var tvåtusen gotlänningar som nedgjordes av den danska hären (Thordeman 1939:35).
Andra historiska källor som bidrar till att förklara omständigheterna kring slaget är bland annat en krönika av franciskanbrodern Detmar som dock förlade händelsen till 1360, Valdemars egna privilegiebrev för Visby som nedtecknades blott två dagar efter slaget vid ringmuren samt ett brev från Visby till hansestäderna den 15 december 1362. Senare källor, främst från 1400-talet, är självklart svårare att ta som tillförlitliga men även här finns information att hämta ur en rad källor. Några av de mest kända av dessa är en svensk rimkrönika från mitten av 1400-talet där även den danska härens landstigningsplats, Västergarns hamn, beskrivs samt den danske kanslern Arild Huitfelds stora krönika som dock för in nya element i återberättelsen av slaget (Thordeman 1939:33-45).
Första gången man stötte på en massgrav på området kring Solberga kloster är 1811 då man lät uppföra ett kruthus för kronans räkning. En kyrkherde vid namn N. J. Ekdahl har gett oss det enda vittnesmålet från den tiden (Thordeman 1944:99). Tyvärr finns inget av skelettfynden 1811 bevarat till våra dagar och i värsta fall har en hel massgrav gått förlorad. Andra gången det grävdes på platsen var 1903 då en villa byggdes bara tio meter från minneskorset. Återigen påträffades skelett och järnfragment men inte heller dessa fynd bevarades till eftervärlden. Redan två år senare, den 22 maj 1905, kom dock nya fynd upp i ljuset. Denna gång var det i samband med att en styckjunkare vid namn Hjelm utförde planteringsarbeten norr om det gamla kruthuset som skelett påträffades. Fynden uppmärksammades av Oskar Vilhelm Wennersten som då var föreståndare på Arkivdepån i Visby, graven från 1905 blev senare kallad grav ett. (Thordeman 1944:101).
1909 fortsatte undersökningarna av området kring Korsbetningen och klosterområdet undersöktes mer grundligt. Två nya massgravar (grav två och tre) lokaliserades, en nära det samtida minneskorset och en ett par meter längre åt öster. Omedelbart efter man påbörjat utgrävningen av den nya massgraven fann man fynd. Wennersten rapporterar den 13 september att ”Fynden idag ha visat en ringbrynja och två pansar av stålskivor; under 1905 års grävning endast fynd av sista slag”. (Thordeman 1944:106).
Fynden från grävningarna 1905 och 1912 transporterades till Statens Historiska museum i Stockholm för konservering och bearbetning. Under sommaren 1926 utfördes ytterligare en mindre provgrävning och på försommaren 1928 gjordes påbörjades nya grävningar, denna gång utfördes arbetet av Bengt Thordeman från Historiska museet men eftersom även den danska fornforskningen var intresserad av materialet bjöds doktor Poul Nörlund att närvara vid utgrävningen (Thordeman 1944:108).
1928 grävdes en från tidigare grävningar en helt orörd grav, grav tre, omedelbart till öster om minneskorset. Massgrav tre innehöll skelett efter 119 stycken människor, betydligt mindre än grav ett som innehöll 268 personer. Mot slutet av grävningsperioden återöppnades även den graven som delvis blivit undersökt 1912. I graven fann man huvuddelen av de rustningar som senare huvudsakligen skulle komma att förknippas med Korsbetningen, ett flertal av modeller och med konstruktionsdetaljer som man tidigare inte känt till. När de arkeologiska utgrävningarna avslutades den 30 augusti 1930 hade skelett efter 798 individer tagits upp ur den 6 x 12 m stora graven. Genom det arkeologiska arbetet och undersökningarna vid Solberga kloster har man alltså lyckats lokalisera fyra massgravar, av vilka tre har blivit undersökta. Den första 1905, en år 1912 och 1928-30, en år 1928 samt en som lämnades orörd (Thordeman 1958:27f).
Det som slaget vid Korsbetningen kanske är mest känt för är den mångfald av i stort sett kompletta rustningar som har blivit deponerade tillsammans med sina ägare i massgravarna, tillsammans 25 stycken. Förutom den mängd rustningar av den sort som Thordeman kallar för ”plate armour” eller ”Spangenharnisch” fanns här även rikt fyndmaterial av brynjor och huvor i ringbrynja, stridshandskar, spännen, ett antal knivar, mynt och pilspetsar.
<font size="1"><b>Figur 5</b> Lamellrustning från Visby, in situ, fram- respektive baksida (Thordeman 1933:121-122).</font id="size1">
Intressantast för den här uppsatsens syfte är en lamellrustning bestående av 625 lameller. Lamellrustningen är en av en handfull fynd från Europa och eftersom fyndet var så välbevarat går det att med stor tillförlitlighet rekonstruera hur den har sett ut när den användes. Lamellrustningen var konstruerad på ett liknade sätt som rustningarna från Centralasien och Medelhavsområdet och bestod av järnlameller ca 9-9,5 långa och ca 2 cm breda med en rektangulär form med en konvex sida och sju hål, ett hålpar på mitten av lamellen och två respektive ett hål i varje ände. Själva rustningen var uppbyggd av en framsida och en baksida av stort sett samma dimensioner av horisontella lamellrader sammanhållna över axlarna med vertikala band av lameller. Sidorna av rustningen fästes med remmar och spännen och ett av axelbanden var även det försett med ett spänne. Baksidan bestod av åtta horisontella rader med lameller vilka de tre lägsta raderna är de längsta och de tre översta är de längsta. Framsidan består av två partier, sex horisontella rader med lameller täcker magen medan tre vertikala lamellrader täcker bröstet. De horisontella raderna är fästa vid varandra så att de undre raderna överlappar den övre (Thordeman 1933:118).
Trots att alla läderremmar hade försvunnit gick det att rekonstruera snörningsdetaljerna genom att undersöka ett annat fragment av lameller från en annan grav där lädret bevarats bättre (Thordeman 1933:118-120).
<font size="1"><b>Figur 6</b> Lamellrustning från Visby, rekonstruktionsförslag av H. Olsson utan överdrag och axelplåtar (Thordeman 1933:124).</font id="size1">
Lamellrustningen har tydliga spår av att ha blivit modifierad, förmodligen en kortare tid innan slaget. Varje lamellrad har blivit fastnitat på insidan av ett överdrag av läder eller tyg och rustningen har även blivit försedd med ett par axelplåtar av medeltida modell. Eftersom rustningen i sig inte behöver vara fastnitad på ett överdrag för att hålla ihop och nitningen av densamma är gjort på ett förhållandevis oskickligt sätt i skillnad från resten av konstruktionen tillsammans med de stilistiskt felaktiga axelskydden verkar lamellrustningen enligt mig byggts om för att exteriört påminna om de plåtharnesken som var av mer modern konstruktion under 1300-talets mitt.
Min tolkning är att vi här har en lamellrustning som då den sist togs i bruk (vid mobiliseringen innan slaget vid Visby) redan var av en omodern och gammal konstruktion och därför förnyades med ett överdrag och axelskydd, både av estetiska och funktionella skäl.
Rustningen från Visby är ett mycket intressant fynd eftersom den kan ge en korrekt bild av hur en skandinavisk lamellrustning kan ha tett sig, övriga fynd från andra områden är oftast för skadade eller för bristfälliga för att kunna ge kunskap om konstruktionsdetaljer. Trots den omfattande modifieringen går det tämligen säkert att fastställa originalutseendet genom att bortse från överdraget, axelplåtarna och undersöka vilka av lamellerna som verkar ha blivit ändrade eller utbytta. Om lamellrustningen är av tillverkad på Gotland eller om det är en importvara är svårt att svara på, kanske är den köpt av en gotländsk handelsman eller kommit till Gotland som ett krigsrov eller genom byteshandel. Det närmaste kända fyndet av en liknande rustning är från Birka på Björkö och daterad till mitten av 900-talet. Lamellerna funna på Birka skiljer sig dock ganska mycket från de från Visby och har mer likheter med liknande rustningar från Centralasien och mellersta Sibirien (Stjerna 2004:31) än vad de har med lamellerna från Visby. Lamellerna från Visby har mycket mer gemensamt med en lamellrustning från den berömda stenreliefen över Chosroes II i Persien än med andra fynd eller avbildningar från Europa, både lamellernas form och konstruktionen är mycket lika (Thordeman 1939:261).
Om den gotländska rustningen har kommit ända från Persien är omöjligt att svara på. Kanske är den köpt av en gotländsk handelsman eller tillverkad lokalt eller på fastlandet. Likheten med den persiska utformning är i vilket fall häpnadsväckande.
<font size="1"><b>Figur 7</b> Stenrelief av Chosroes II , närbild på lameller (Thordeman 1934:294)</font id="size1">
<font size="1">(<b>Edvin Sjöberg</b> 2005, utdrag ur "Lamellrustningar" C-uppsats vid Göteborgs Universitet, Institutionen för arkeologi)</font id="size1">