Alungarvning

[Lena]

Mikkel ville veta mera om [url="http://histvarld.historiska.se/histvarld/forum/topic.asp?TOPIC_ID=4427&whichpage=3"]alungarvning[/url], och jag lovade att posta något. Så här kommer det:


<b>Alungarvning</b>

De två vanligaste garvningsteknikerna under medeltiden var vegetabilisk garvning (barkgarvning, rödgarvning) och alungarvning (vitgarvning). Skråväsendet delade upp råmaterialet mellan de båda: barkgarvarna garvade kohudar, medan vitgarvarna garvade får, get, hjort etc. Det finns naturligtvis undantag till detta, mycket beroende på hur starkt skrået var i ett visst område.

Den stora nackdelen med alungarvat läder (likaså för fettgarvat) är att det inte är vattenresistent. Under goda förhållanden kan vegetabiliskt garvat läder bevaras flera sekler i fuktiga lager, men när alungarvat läder utsätts för upprepad eller ihållande fuktighet börjar alunet lakas ur, och skinnet kommer att ruttna. Det är därför vi sällan har artefakter av alungarvat läder från Nordeuropa*. Det finns många exempel på alun- och fett-garvade artefakter från romerska bosättningar i Egypten, men dessa artefakter har inte hittats i norra Europa. Det är möjligen detta som skett med de försvunna [url="http://histvarld.historiska.se/histvarld/forum/topic.asp?TOPIC_ID=4330&whichpage=4"]småpåsarna på väskan från Helgeandsholmen[/url]: dessa har varit av alungarvat skinn och inte bevarats. Alternativt kan de ha varit av tyg.

Arkeologiskt sett finns få indikationer på alungarvning. Redskapen de använde sig av var samma som barkgarvarna använde. Till skillnad från barkgarvarna, som lade sina hudar i barklag i nedgrävda bassänger, kunde vitgarvarna använda fristående kar när de trampade in alunblandingen i de mindre skinnen. Alun ger inte heller lika synliga restavfall som barkgarvningen gör.

På grund av detta utgår den mesta kunskapen vi har idag om medeltida alungarvning från skriftliga källor. Vitgarvare nämns då och då i urkunder. Det tidigaste belägget för vitgarvare i Norden är från Visby stadslag (1332-1335). Alungarvat läder i sig nämns i skråhandlingarna för Malmös skinnare (1429), som garvade? och sydde kläder av skinn. Även gatunamn kan användas som indikation på alungarvning: I Greifswald är Rödgarvargatan och Vitgarvargatan grannar. Under utgrävningar på 1990-talet fann man ett stort hantverkskvarter, med betoning på garveri. Arkeologiskt kunde man däremot inte se vilka tomter som hade använts till vilken sorts garvning.

Garvarna fick egna skrån sent, i Sverige först 1638. Hamburg var lite tidigare, 1375. Innan dess fungerade garvarna som en del av skomakarskrået (och skinnarskrået?). Det är ännu lite oklart för mig hur gränserna går mellan skomakeri - barkgarvning - vitgarvning - skinnare, men det kan troligen ha att göra med att jag använder mig av sekundärkällor från ett flertal länder. Ifall någon har bra info, så mottages det tacksamt.


Veta mera?
- J. Cherry (2001) ”Leather”, i Blair & Ramsey (red) English Medieval industries.
- E. Cameron (red) (1998) Leather and fur. Aspects of Early Medieval trade and technology.
- C. van Driel-Murray (2002) ”Ancient skin processing and the impact of Rome on tanning technology”, i Audoin-Rouzeau & Beyries (red) Le travail du cuir de la Préhistoire à nos jours.


*: Om fett- eller alungarvat läder läggs i en mosse, kommer det att ta upp de naturliga tanninerna som finns i mossen och vegetabilgarva sig själv. Därför vet vi inte vilken garvningsmetod som använts på t.ex. läderföremål som hittats i mossar.

[Mikkel Frederiksen]

Tak tak tak! [:)]

Det er fantastisk spændende læsning! Fedt at se noget mere konkret materiale om garvning i middelalderen.

[Lena]

Kul att det kunde vara till nytta! Hör av dig om du har fler frågor.

[Mikkel Frederiksen]

Det eneste spørgsmål jeg kan komme i tanke om er, om jeg kan få lov at læse resten af teksten når du er færdig med den